Ord och Bild: 1893

454

hellen lindgren.

kökslatin eller borgmästar Burchard sin förbråkade babyloniska rotvälska.

När man kallat Topelius Finlands siste store skald, har man således rätt. Men det är icke lätt att jämföra honom med nutidsskalderna, någon egentlig motsvarighet bland våra skalder söker man fåfängt; den ende, som någon gång kan sjunga som han, är Björnson eller i vissa stämningar Drachmann. Ty våra skalder ha ett annat sätt, deras idérikedom har han ej; erkännas måste, att Topelius ej har mycket af den varan, idéer, men han har hvad våra skalder så ofta sakna, d. v. s. omedelbarheten, stämningen, underströmmen af känsloentusiasm, som är skaldens naturton. Han kan känna som barn och yngling och diktar omedelbart och ur hjärtat, och därför kan det ofta hända, att finner han ej ett rim så sätter han dit ett dåligt, ett blindfönster på diktens byggnad, som ingen mycket tänker på att klandra. Han filar ej formen, han ciselerar ej, och det är nästan med fröjd, man i denna rimmens period märker, att det finns en diktare, som suveränt, när det så behagar honom, ibland lämnar å sido det korrekta rimmets fili-gramsväfnad. Med rimmen behöfver han ej att vara så noga, då han vet, att han har diktens musik i själfva strängarnas klang på sitt skaldeinstrument. Hvilken imitativ harmoni i dikten »Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen på hafvet»:

Somna, du min våg i vestanfjärdar,

somna sakta mot holmens strand.

Märk, huru det nästan blott är de vekaste konsonanter språket äger, Ii, v och ^-ljuden, som bilda orden här. Man kommer vid Topelii ordmusik i håg Byrons djärft sensualistiska beskrifning på italienskan, att den smälter som kyssar på en kvinnas läppar. Nybom och Strandberg kunna sägas vara de enda, som egentligen lyckats i konsten att skrifva grandios, spansk svenska, Topelius åter har gåfvan att skrifva italiensk svenska, serenadsvenska, passande till guitarrklang och vindens aftonsus. Hvem förstår också bättre än han konsten att bilda en samhörighet mellan välljudets mystik och naturbildens hemlighetsfulla glans och fägring? Hvarför försöka att förklara det oförklarliga? Men hvem har icke beundrat det stöd, själfva ordens mjuka, fulla klang ger åt sångfågeln Sylvias be-

skrifning på En sommardag i Kangsala, där man af själfva versens raska ljudfall tycker sig se ett naturpalats med fria vidder resa sig, där skogens höga träd bilda en fonddekoration, medan glada perspektiv med sjöarnas ram frigöra tanken. Af dikten, ett märkligt exempel på naturhymn i denna prosaiska tid och älskad af alla naturbeundrare i Finland, meddelas här tvenne verser:

Jag gungar på högsta grenen af Harjulas högsta ås, vidt skina de blåa vatten, så långt de af ögat nås, af Längelmenvesis fjärdar där skimrar ett silfverband, och Roines älskliga vågor i fjärran kyssa dess strand.

Och blå som en älsklings öga och klar som ett barndomshem den gungande Vesijärvi sig stilla smyger till dem, och hundrade öar simma allt uti dess vida famn, naturens gröna tankar i blåa vågornas hamn.

Hvarifrån kommer då omedelbarheten? Hans sätt att älska naturen och fosterlandet innebär svaret på denna fråga. Finland, det gamla trolldomslandet, har tvänne fysionomier. Än bär landskapet och årstiden den rasande naturstridens min, då är landet den gåtfulla köldens och mörkrets hemvist, ett ödemarkens segerfält. Men Finland är också hafvets glada dotter:

Det gnistrar och det glimmar som eld och guld i morgonskyn, och hvarje bölja simmar så rosenröd om hyn.

(Metaren).

När naturdramerna utspelas där, då är striden så förfärlig, som diktaren skildrat vid Islossningen i Uleå älf med kampen mellan isens fängslande och älfvens fria naturmakt. Ve, i vanmakt böljorna bäfva, heter det, men

Då, i stunden af stum förfäran dånar isen med åskors knall, och den dignande dammen bågnar, brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner hvita, skimrande spillrors tåg skingras väldiga vinterhären att förgås uti hafvets våg.