Ord och Bild: 1893

zachris topelius.

455

Hvilken af dessa två sidor i den finska naturens lif, den dystert våldsamma, den majestätiskt vilda eller den blida, ger Topelius företrädet? Åt ingendera, ty han älskar dem båda. Naturens tysta majestät i de vida skogarna, de starka bergen, naturens jättar, allt detta stämmer hans sinne till manliga tankar, djärfva beslut, men de otaliga sjöarnas flicklika behag med speglande solskenslöjen och leende holmar, det är det kvinnofagra i naturen, den väna glädjen bredvid det bistra trotset. För skalden är allt detta Finlands bikt, han läser kärlekens hemligheter i sjöns blåa öga, han diktar dystra sagor om kamp, vrede och trots i stenkumlens gråa kraft, som går öfver människokraft; denna tystnad, afbruten af en skogsfors' dån, dessa stora vidder, insvepta i istäcket, äro för honom bekännelsen om en hemlighet, naturhjärtats hemlighet, tala till honom ett språk, mäktigare än människokraft och människoord. Topelius är därför känslans och naturdrömmeriets skald.

Förklaringen på hans omedelbarhet ligger däri, att han en gång för alla med kärlekens skarpsynthet gissat den finska naturens gåta. Björkuddar, hviskande aspar, allvarsamma furor, mossbelupna bergväggar, leende stränder ha vi ju också här i Sverige men ej så mycket af tystnaden, den obebodda vildmons tystnad, ej så mycket af ensamhetens djupa allvar, ej så mycket af barkbröd, försakelse, grinande nöd och lifslång enformighet, som den finske rödjande skogsbon ser rundt omkring sig. Och det ligger ett patos i allt detta, en bön om nåd inför naturmakten från dessa, som bero af den. Svaret från naturens sida kan tolkas på många sätt. Finnen får också en särskild erfarenhet. Vi få ej heller så mycket af den oblandade hemkänslan, känslan af att vara ett afskildt folk, en utpost i naturen, som han, och därför uppstår här också mera kraftigt behofvet att sammansluta sig som ett folk under säregna förhållanden. Måhända bor också mer af tomtebolycka i den finska bondens nedrökta stuga än i våra bondehem. Topelii naturbetraktelse hvilar osökt på en moralisk grund, huru och hvarför skola vi strax se.

Skalden har ju i allmänhet tvenne källor, ur hvilka han öser, när han diktar, den ena är naturen, den andra människohjärtat.

Topelius bildar från denna regel intet undantag. Topelius älskar naturen, så som ju skalden alltid älskar den stränga gudinnan, ej som ett obevekligt öde, ett fatum, utan han ser i henne en människa med ett hjärta i sin barm. Han har aflockat den kärfva nordiska naturen allt det flicklika och moderliga hon har. Hans kärlek till naturen är ej sydländingens, det är ingen liten amourett för en yppig skönhet med svallande barm, med dunkla, trånande, kärleksblixtrande ögon, så som ofta fransmannen och italienaren betrakta sina landskap. Vår natur smeker oss icke jämt med solstrålar, öser icke på oss lifskänsla. Just som vi sitta i sommarvärmen, kommer hon till oss med en liten vinterhälsning i form af kyliga fläktar från nordliga breddgrader, hon tar sig ej sällan under vår och höst en liten lustresa in på vintermånaderna. Hon älskar dylika små öfverraskningar, vår moder natur. Vi knota — men Topelius knotar icke. Det är därför han gissat hennes hemlighet; han tar den nordiska skönheten sådan hon är. Konsten att älska natur eller människor eller hvad som helst ligger i förmågan att ta dem, som de äro, att se dem som en helhet, som man beundrar trots felen. Det är ingen lätt sak att älska så, det är verkligen en konst, som få kunna, och i denna konst, som framför allt är diktarens, är Topelius mästare. När han nämner Finlands namn, smälter genast hans hjärta i denna oändliga beundran, som man måste äga, för att förstå att älska. Diktarens kärlek är alltid dyrkan, och just denna dess öfverdrift, som är ali kärleks natur, gör den så smittsam. Finlands natur är då för Topelius Nordens bleka flicka och unga kvinna. Hon har insjöarna till sin rena spegel, därför får hon ej rodna och skalkas för mycket, när hon speglar sig, hon har fjällens is till brudkronan på sin hjässa, därför får hon ej glömma sig bland veka nöjen och glittrande flärd, och stugans barn på den öde mon och vid det vilda skäret, uppfödda med barkbröd och tarflig kost, äro hennes ättlingar, därför måste hon mana och förmana sina söner och döttrar: hoppas och arbeta. Hon bär dock det älskligaste, det ljufvaste modersanlete, som något folk betraktat. Ler hon sitt bleka leende, ger hon sitt knappa bröd, så vet man, att hon vill ge det, hon vill kämpa fram skörden,