Sida 488
Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
456
hellen lindgren.
trots frost och köld, hon vill ge sina barn sin bästa kraft. Hennes väsens nyckel är kärlek. Hon vill stämma folkets sinnen till allvar och mod och bereda dess håg för bistra pröfningar: hon är uppfostrarinna, och hon måste vara hård för att uppfostra. Här kommer då den moraliska grundtonen fram i Topelii naturbetraktelse.
Strängt härdande uppfostrar hon, men så, att hennes söner bli män, hennes döttrar kvinnor, som kunna sköta ett hem, mäktiga att lindra dagens tunga för en make och känna arbetets plikt och fröjd under tunga dagar. Ej söderns yra dockor
ifrar mot modern yppighet i seder och framhåller naturens karghet som ett ytterligare skäl, utom alla moraliska, att hålla, måtta i njutningen. Den fosterländska synpunkten, natursynpunkten och den moraliska äro för honom ett. Hans karaktärsteckning skall också visa oss samma sak: ett naturideal i människovärlden. En barnsligt okonstlad karaktär med moralisk kraft är det högsta han erkänner, och hans karaktärsteckning, som är utan djupare förvecklingar, predikar moarnas och skogarnas enkla, naturfriska lif som lyckans hemlighet.
Är det underligt, att när Topelius med
vill skalden hafva men nordens djupsinta kvinna, en sådan som Eva Rhenfelt, Gösta Bertelskölds ädla maka, en hjältinna, en kvinna, som ger sin kärlek en gång för alla, och som för dens skull, som hon älskar, också kan gå genom elden och trotsa kulregn som Eva gör.
Det naturideal, Topelius uppställer för sig, och den fosterlandskärlek, som besjälar honom på ett så vackert sätt, motsvaras ganska noga af hans människoideal. Den raske gossen, hurtig, ung och glad, före-sväfvar honom i Mina tankars kung, och för flärdens troll varnar han i en sådan dikt som Fåglalåt, där han skarpt
diktarens hela entusiasm ger uttryck åt en sund och enkel lefnadsfilosofi, hans röst blifvit den, som man helst vill höra? Hela Finland älskar honom med sällspord enighet. Gamla och unga, män och kvinnor täfla att ge honom sin hyllning, framför allt mödrarna, framför allt kvinnorna ligga i en slags andaktsfull berusning på knä för denne idealismens store sångare i det praktiska lifvets tid. Det finns en kritisk och mefistofelisk ande hos hvarje människa, kanske mest hos en kritiker. Vi säga alla som borgaren i Athen: Det retar mig, att Aristides skall kallas den rättrådige. Ej så att vi säga som han: Låt oss ge honom
Salongen ‡å Björkudden.
Källa: Project Runeberg ·