Ord och Bild: 1899

LÖFTEN OCH FÖRTROENDEN.

Af GURLI LINDER.

öfva och lofva! — Herregud, lofva, det kan man ju, hvad Ji—-J det än må vara».

Den uppfattning, som gör sig gällande i dessa ord, torde kunna betecknas som en företrädesvis kvinnlig uppfattning.

Mellan mäns och kvinnors sätt att afgifva och hålla löften samt att handskas med förtroenden, hvilket senare ju så nära sammanhänger med de båda andra, förefinnes öfver hufvud taget en alldeles bestämd skillnad. Naturligtvis måste här, som vid hvarje generalisering, plats lämnas för de individuela undantagen. Och jag medger villigt, att dessa senare uti ifrågavarande fall kunna räknas i stort antal; det finnes en mängd kvinnor, som genom sitt handlingssätt i detta afseende bryta udden af all kritik. Men hvad det kvinnliga släktet i dess helhet beträffar, torde nog litet hvar vidgå, att på detta område en utpräglad olikhet existerar.

Kvinnorna i allmänhet aflägga under sitt lif minst tredubbelt så många löften som männen. Ifrån det de som skolflickor ett par gånger om dagen lofva evig vänskap och till och med den tid, då de i sin ålders höst mottaga sina »bästa vänners» förtroenden, taga de väl hundratals gånger »i hand på», lofva »heligt och dyrt», lofva —hvad det än må vara. Männen däremot äro mycket sparsamma med att afge löften, och när de göra det, gå de till väga på helt annat sätt än kvinnorna. De göra näm-ligen gärna restriktioner och förbehåll, söka att så vidt möjligt är tänka sig in i alla de omständigheter, som kunna yppa

sig, när det gäller att inlösa det gifna ordet, och förbehålla sig handlingsfrihet med afseende på möjligen inträffande situationer.

Kvinnorna lofva i stället helt och oförbehållsamt. De afvisa med indignation hvarje antydan om, att några omständigheter i världen skulle hindra dem att hålla ett en gång gifvet ord; eller bestå de i bästa fall endast ett medlidsamt löje åt den, som visar sig äga så liten kännedom om deras redliga uppsåt och pålitliga karaktär.

En kvinnas löfte har också onekligen, när det uttalas, en fastare klang af ordhållighet än en mans — försiktigt och reserveradt som detta senare i allmänhet kommer fram. Men det är ändå faktiskt så, att vi sätta större lit till en mans bestämda ja, ja, nej, nej, än till en kvinnas löfte, späckadt med språkets starkaste försäkringsord. »Var aldrig dig en man, ej mannaord bekant?» Vi behöfva blott kläda dessa Fausts ord i kvinnoskepnad för att märka, hur olika vår uppfattning af ett manligt och ett kvinnligt hedersord i själfva verket är.

Vare därmed ingalunda sagdt, att kvinnan ej i löftets ögonblick är fullt uppriktig eller att hon inte orubbligt tror på beständigheten i de förutsättningar, som framkalla löftet, och är absolut öfvertygad om, att hon kommer att hålla sitt gifna ord. Mera omedelbar, intensiv, entusiastisk för stundens stämning som kvinnan är samt oförmögen att i hänförda ögonblick beräkna alla pro och contra, blir frestelsen att afge bindande löften så mycket större för henne