Ord och Bild: 1899

SIR EDWARD BURNE JONES.

2/1

venna funnits, hade vi aldrig fått se Burne Jones' mosaiker. Hans »Skapelsedagar» äro inspirerade af trecentisterna, hans unga flickor härstamma från Peruginos, deras leenden har han sett hos Luini, deras bakgrund hos Botticelli. Men öfver allt detta antikiserande har han gjutit en modern ande, han har gifvit renässansens gestalter nutida själar, på samma sätt som han omskapat de gamla legender han användt som motiv. Han har blandat samman kristendomens försakelse af köttet med hellenismens naturdyrkan och därigenom åstadkommit något, som är helt och hållet hans eget, och så till vida förtjänar han att kallas ursprunglig. Och hur mycket än hans arbeten må erinra 0111 de gamla mästarne, ha de dock ett omisskänneligt särmärke, som stämplar dem såsom fram-

gångna ur Burne Jones' själ och formade af hans hand.

Ett är visst, och det är att han aldrig i sina dukar hyllar den råa naturalismen eller den blott fysiska lidelsen.

Det var en stor förlust för England, när Burne Jones, efter att under åtskilliga månader ha varit klen, ehuru ej egentligen sjuk, en dag förliden vår 1898 plötsligt segnade död ned vid sitt staffli.

Men hans rykte skall öfverlefva honom, oaktadt han själf vid något tillfälle yttrade: »Hvilken dårskap att tala om att måla för eftervärlden! Eftervärlden är endast en droppe till i tidens ocean. Jag går aldrig förbi en af dessa gatans konstnärer, som måla med kritor på stenläggningen, utan att tänka: Ack, broder, mina taflor skola blott vara en dag längre än dina!»

KONSTHANDTVERK.

AF E. G. FOLCKER. Med 5 bilder.

DET är icke många år sedan man på konstutställningarna här och hvar bland taflor och skulpturer började få se ett och annat föremål, som man eljes ingalunda varit van att finna i så förnämt sällskap: kärl, väfnader, möbler, med ett ord nyttig-hetsföremål, som plägat gå under det anspråkslösa namnet konstindustri. Såg man emellertid efter, voro dessa pjeser signerade af artister, hvilka redan gjort sig kända namn inom måleriet, skulpturen eller någon annan af de »sköna konsterna». Och såg man närmare efter, märkte man nog också, att den praktiska användningen knappast var det egentliga ändamålet med dessa saker, att de, lika väl som taflorna och skulpturerna, ville vara »konstföremål».

Det är icke många år sedan konsten började manifestera sig i dessa för våra dagar nya former; och redan nu ha de så trängt igenom, blifvit erkända och uppskattade, att de måste tillmätas en högst väsentlig och betydelsefull plats inom vår tids konstnärliga produktion.

Ord och bild, 8:e årg.

Emellertid synes man ännu icke fullt kunnat —• !ëller velat precisera denna plats, man har gärna velat förlägga den inom den egentliga konstens egna råmärken eller i värsta fall någonstädes emellan konst och konstslöjd, ett område som i sanning är vanskligt att bestämma.

Fransmännen ha för dessa föremål uppfunnit den ytterst generela benämningen »objets d'art», och som vi minnas från år 1897, hade vår stockholmsutställnings katalog utan vidare upptagit samma benämning. Ett sådant namn innebär en viss önskan att taga afstånd från »konstslöjden», att icke bli sammanblandad med dennas »anspråkslösare» utöfvare. Detta är en falsk konstnärsstolthet, som dock har sin ursäkt och sin förklaring i de förhållanden, under hvilka denna säregna art af konstnärlig produktion framkommit.

Det är en gammal och känd sats, att en period af högsta konstnärlig blomstring kännetecknas äfven däraf, att konsten sätter sin stämpel på alla arter af handtverk,

18