Sida 708
650
kokande, sprutande, hvirflande strömfÄran. StyrmÀnnen kasta sig med uppbjudande af alla sina krafter mot de knakande Ärorna, musklerna skÀlfva, tÀnderna bitas tillhopa, pulsarna svÀlla pÄ de brunbrÀnda halsarne. FramÄt, utför bÀr det; flotten Àr som ett lefvande vÀsen med otaliga leder, den slingrar och skjuter rygg, den borrar sig igenom vÄgorna, den krossar andra till glittrande skum. Nu lugnar sig forsen. Dock nej, Ànnu ÄterstÄr den svÄraste, vildaste delen, Mat-kakoski.
HÀr stupar Àlfven nÀstan till fall, brant, sjudande, vÄldsam, med höga, vÀldiga motvÄgor. PÄ ena sidan sticker en timrad laxpata ut sin fasta arm, pÄ den andra höjer sig ett hotande klippblock.
-t
HĂ€remellan mĂ„ste flotten fram i en fĂ„ra, blott nĂ„gra meter bredare Ă€n den sjĂ€lf. Och just i trĂ€ngsta loppet gör forsen en skarp svĂ€ng Ă„t höger. HĂ„ll fast! Huj, hvad det gĂ„r! Vattnet begrafver flotten en fot djupt, vĂ„gen slĂ„r oss med gnissel och brak, stĂ€nker och frĂ€ser öfver och omkring oss. Hur karlarne flĂ€mta! â Nu flyter flotten in pĂ„ ett speglande vatten. Vi gĂ„ i hamn bland de förtöjda timmermassorna i den lugna viken vid stranden under KorpikylĂ€ gĂ„rd. Den nĂ€ra milslĂ„nga fĂ€rden utför forsarne har gĂ„tt pĂ„ nĂ„gra minuter.
VÄra uthÄlliga magra finnhÀstar föra oss mot midnatt till det vÀntande hÀrberget vid den tysta, hvita gatan i Haparanda.
EN SĂ NG.
Af KARL ERIK FORSSLUND.
Mitt lif Àr en sÄng, jag har diktat den sjÀlf, om alla jordens fröjder. Den flyter fram som en brusande Àlf
mellan skogar och blÄnande höjder. Den dansar fri till en hög melodi. Hvart Är Àr en vers, hvart dygn Àr en rad, deras klang Àr klar, deras gÄng Àr glad. Ett flammande ord Àr hvar flyende stund, en dallrande ton hvar sekund.
Mitt lif Àr en lÄt pÄ nÀfverlur
om vÄren och vÄrens gamman. En visa om Àlskog i klingande dur, tvÄ röster sjunga den samman. Och tankarna gÄ i rim tvÄ och tvÄ och lyss till hvarann och svara hvarann, och den ena rösten Àr hög och grann och den andra har klang af en nÀfverlur, som joddlar och jublar i dur!
Milt lif Àr en sÄng 0111 sommar och sol
och 0111 jordens bÀfvande lÀngtan. Jag stÄr pÄ fjÀllet och stryker min fiol i viss och lycksalig vÀntan. Och natten gÄr, och ur fjÀrran mig nÄr i en mÄngstÀmmig kör all den strÄlande sÄng, som ur jorden skall stiga mot rymden en gÄng, nÀr samklang försonas allt larm och allt kif, och en hymn blir hvar lefvandes lif!
