Ord och Bild: 1899

PRINSESSAN ALDINE.

Af ANNA M. ROOS.

Konung Raymond af Provence, herre till Agde och Béziers, hade en enda dotter; hennes namn var Aldine, hon var fin och hvit och späd, och hennes fader höll henne mycket kär. Då den unga prinsessan var på sitt sextonde år, hände det sig om våren, då sunnanvinden blåste skarpt öfver slätterna kring Toulouse, att hon blef mycket sjuk. När sommaren nalkades och rosorna begynte blomma öfver hela det provençalska landet och det doftande gultörnet betäckte hedarna, vardt prinsessan bättre. Hon kunde åter som förr sitta uppe i sin kammare och mellan de vajande clematisrankor, hvilka hängde utanför hennes fönster, blicka ut öfver Gironde, som buktande flöt fram emellan högstammiga popplar och silfverbladiga pilar; hän emot de blånande kullarna vid himlaranden sökte sig hennes drömmande ögon väg.

När ytterligare någon tid lidit om, kunde prinsessan åter vandra ute i lustgården, som på västra sidan om slottet sluttade ned emot floden, hon kunde gå till mässan i S. Saturnini kyrka och om aftnarna sitta med de andra i konungens gästabudssal. Men på hennes kinder brunno röda fläckar, och om hon än icke gick mer än de trappor, som ledde upp till hennes kammare i tornet, så häfde sig strax hennes späda bröst under tunga flämtningar. Och då konung Raymond bekymrad sporde sin lifläkare, hvad han tänkte om prinsessans hälsa, uppmanande honom att intet dölja utan yppa san-

ningen, svarade denne: »Herre konung, många månader kan eder d'otter icke lefva.»

Det dröjde icke länge, förrän den unga prinsessan i sin faders blickar och i allas deras, som omgåfvo henne, läste sanningen, nämligen att hennes lif skulle icke blifva långt.

Den milde pater Benedikt, som var prinsessans biktfader och som märkte att hon visste hvad som förestod henne, begynte nu tala mycket med henne om den himmelska härligheten och om huru godt det var att, innan man ännu hunnit röna hvad jorden bär af sorg och synd, få gå dit, där intet svek öfvas och ingen snyftning höres. Han talade om de glo-riekrönta helgonen, hvilka efter många strider ha hunnit en salig ro, om de höga änglar i sida, fladdrande kläder, hvilkas blickar äro såsom ljungeldar, därför att de stå inför den Eviges ansikte, och om de späda barnänglar, hvilka sjunga med ljufliga stämmor och icke ha glömt att le — de hvilka med vänliga händer räcka blomster till de nykomna själar, som undrande se sig om i paradiset. Allt detta var sådant, som den unga prinsessan fordom haft sin lust att höra, men nu kunde pater Benedikt väl märka, att hon sorgset lyssnade därtill och att det kom tårar i hennes ögon, när han talade om huru mycket bättre det var att tidigt fä gå till himmelen än att länge dröja på jorden.

Sä sporde henne en gång pater Benedikt: