Sida 126
EN VĂN.
Af ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.
Vi började vÄr fÀrd pÄ samma gÄng! Vi stodo vÀntande, i andlös spÀnning och lyssnade till lifvets starka brÀnning, som nÄdde oss likt hafvets dÄn om hösten, men vÄra öron tydde den som sÄng.
DÀr ute brusade den verklighet, som skulle dana oss till man och kvinna; vÄr lÀngtan bragte pulsarne att brinna, och vÄra hÀnder grepo efter slöjan, som Ànnu dolde lifvets hemlighet.
Och detta lif vi spÄdde rikt och stort, rikt, sÄ pÄ storm och kamp som sol och
gamman;
det skulle ofta föra oss tillsamman att tala med och bikta för hvarandra, om hvad vi kÀnt och lidit, tÀnkt och gjort.
Och Àndtligen den stora dagen kom! Vi stodo Ànnu kvar sÄ halft i drömmen, att först vi vÀcktes, dÄ den starka strömmen
oss hvirflat frÄn hvarann! Du var försvunnen
lÄngt bort, förrÀn jag hunnit se mig 0111.
Och sedan denna lÀngst förflutna dag vi vandra fram vÄrt lif pÄ skilda kosor, men ingenderas vÀg har gÄtt pÄ rosor; jag trÀnger mödosamt igenom vimlet, du slÄr dig framÄt, steg för steg, som jag!
Och detta drömda, hÀrligt rika lif ter sig pÄ nÀra hÄll sÄ sönderdeladt, att mÄngen gÄng det tyckes djupt förfeladt; den rytm, som skulle leda vÄra tankar, förstummas inför stundens hvardagskif.
Och vi, som skulle glÀdjas Ät hvarann och dela mÄnga lifvets ljusa timmar, emellan oss en vÀrld af oro stimmar, en vÀrld, som stjÀl vÄr tid och stjÀl vÄr
lycka
och i hvars sorl all samklangs fröjd försvann.
Dock hÀnder det ibland, att slumpens
makt
kan vÄra skilda vÀgar sammanföra, och Àn en gÄng fÄr jag din stÀmma höra, och allt hvad hjÀrtat samlat under tystnad vi ville i en sÄdan stund fÄ sagdt.
Men knappt har jag kÀnt trycket af din
hand
och vÄra lÀppar ha begynt att röras, sÄ tar oss strömmen Äter, och vi föras som af en annans vilja frÄn hvarandra att lefva hvar sitt lif pÄ hvar sin strand.
Och Àn en gÄng vi gömma alla ord vi ville tala ut i slika stunder, ty vÄra möten rÀknas i sekunder, och {lessa glimtar bÀra endast vittne, att Àn vi lefva kvar pÄ samma jord.
