Sida 725
ArioJlcjiy
UR BOKMARKNADEN.
Rafael: I dödvattnet. Maria Jouvin: En kÀrlekslös.
Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Pseudonymen Rafael, som för ett par Är sedan vann en omisskÀnnlig om Àn föga larmande framgÄng med debutarbetet »En passionshistoria», har nyligen sÀndt ut sin andra bok, större och bredare anlagd Àn den första.
»I dödvattnet» heter den. Jag har icke rÀtt klart för mig, hvad detta ord innebÀr, jag tror knappt, att jag har sett det förr. Men nÀrmast vÀcker det hos mig minnet af en flod, som jag sÄg en gÄng i min barndom: den gjorde mÄnga bukter i sitt lopp, och hÀr och dÀr hade strömmen skurit sig in i strandbÀdden och bildat vikar, i hvilka vattnet stod stilla och dödt. Det flottades timmer pÄ floden. Och det hÀnde ofta, att en timmerstock af strömmen fördes in i ett sÄdant dödt och stilla vatten och blef liggande dÀr, medan kamraterna drefvo förbi i en rastlös ström; och dÄ jag sÄg en sÄdan stackars stranddrifven timmerstock, önskade jag alltid, att jag hade haft en bÄt till hands att bogsera honom ut i strömfÄran igen och lÄta honom fortsÀtta resan. Hvad nu timmerstockarne betrÀffar, torde vÀl de flesta till lycka för vÄr sÄgverksindustri nÄ fram till sin bestÀmmelseort. Men med mÀnniskorna Àr förhÄllandet, som bekant, omvÀndt: de ojÀmförligt flesta nÄ aldrig fram till hvad deras drömmar ha förespeglat dem som deras bestÀmmelse, de drifvas in i dödvatten och blifva liggande.
Det Ă€r en af de mĂ„nga, en ung flicka med starka andliga behof â om ej just med begĂ„fning â och hennes kamp mot omgifningens tryck som författarinnan gjort till midtfigur i sin skildring. Vi ha alla
nĂ„gon gĂ„ng trĂ€ffat henne pĂ„ vĂ„r vĂ€g, den unga flickan, som vĂ€cker sina förĂ€ldrars oro genom att nĂ„gon gĂ„ng vid middagsbordet lĂ„ta en Ă„sikt lysa fram, som de icke ha lĂ€rt henne, genom att föredraga boken för broderiet och i allmĂ€nhet afvika frĂ„n det ideal af fĂ„raktighet, som Ă€nnu alltjĂ€mt stĂ„r högst i kurs pĂ„ Ă€ktenskapsmarknaden och som gjorde det Ă€nnu mera för trettio, fyrtio Ă„r sedan. Ty bokens handling Ă€r förlagd till 1860-talet, och det Ă€r ocksĂ„ som tidsskildring mera Ă€n som sjĂ€lsmĂ„leri den vill intressera. Det Ă€r »Röda rummets» tid; men miljön Ă€r en helt annan. Dora Brandelius vĂ€xer upp i ett stelt och trĂ„kigt Ă€mbetsmannahem pĂ„ Söder. En dag ber hon sin far att fĂ„ gĂ„ och hĂ€lsa pĂ„ sin bĂ€sta vĂ€n, Vera Borg. »Hvem Ă€r Vera Borg?» »Min bĂ€sta vĂ€n». »BĂ€sta vĂ€n? Ăro inte ens anhöriga ens bĂ€sta vĂ€nner?» »Min bĂ€sta vĂ€n i skolan.» »NĂ„, dĂ„ sĂ€ger man det» ... I den stilen gĂ„r hennes uppfostran, men Dora har sitt hufvud för sig, och hon vill icke uppge sina med vĂ€xlande framgĂ„ng krönta försök att pĂ„ egen hand skaffa sig en bĂ€ttre, medan hon vĂ€ntar pĂ„ »det stora lifsödet, hvilket griper hĂ„rdt i sjĂ€lens strĂ€ngar». Men det stora lifsödet uteblir â- sĂ„vida icke författarinnan möjligtvis har menat nĂ„got ditĂ„t med den obesvarade kĂ€rlek, af hvilken Dora mot slutet af boken fattas till en ung litterat af Ă€kta Ă„ttitalssnitt, som till pĂ„ köpet heter Kraft. Det vill jag lĂ€mna oafgjordt. Hur som helst, denna episod vanstĂ€ller slutet men Ă€r för obetydlig att beröfva boken nĂ„got af dess egentliga vĂ€rde. Med ett stillsamt humör och med en sparsam och litet torr kolorit, som kommer en att tĂ€nka just pĂ„ den skildrade epokens smĂ„ genrebitar af DĂŒsseldorfskolan, ger författarinnan en rad
