Ord och Bild: 1899

.396

n. j. göransson.

Af våra svenska teologiska skriftställare, som utfört ett arbete på den moderna teologiens område, vilja vi här blott nämna den kände tänkaren och skalden Viktor Rydberg. Han måste ock utan tvifvel bland oss tillerkännas den första platsen. Visserligen utgjordes hans egentliga forskningsområde af religionshistorien; men han har ock i många betydelsefulla arbeten uttalat sig i den egentliga teologien äfvensom i samtidens kyrkliga spörsmål på ett sätt, som måste göra honom jämnställd med en teolog af facket. Liksom den ädle preussiske diplomaten Josias v. Bunsen, af hvilken Rydberg synes ha mottagit många impulser, intresserade han sig varmt ej blott för samvetsfrihet och kyrkliga reformer utan ock för att göra Sveriges bildade befolkning bekant med den bättre kritiska forskningen öfver de teologiska tros-satserna. I fråga om sanningsbevisningen för det

kristliga trosinnehållet äga vi ingen utförlig framställning af Rydberg; men vi tro icke att vi misstaga oss, om vi säga, att hans lösryckta uttalanden tillkännagifva en öfvertygelse, som utgör ett framsteg utöfver Ritschls och hela den moderna tyska teologiens ståndpunkt. Viktor Rydberg var idealist, och en stark tro på personlighetslifvets verklighet besjälade honom. Han kunde i andelifvets högsta yttringar se något, som fick bedömas efter varandets kategori, utan att han därför behöfde på panteistiskt vis förblanda natur och ande.

Men vi måste afstå från försöket att närmare utveckla denna fråga, också skulle det betyda ingenting mindre än att lämna ett bidrag till lösningen af det spörsmål, omkring hvilket hela den moderna teologien rör sig. Och det har icke varit afsikten med denna uppsats.

KÖPENHAMNS NYA RÅDHUS.

AF ERIK SCHIÖDTE. Öfvers, från författarens manuskript. Med 6 bilder.

HVARJE konstnär har sitt lifs saga.

Den nu femtiårige arkitekten Martin Nyrop var på åttiotalet en rätt okänd man inom vår konstnärsvärld; inom vissa begränsade kretsar visste man nog, att han var en skicklig och talangfull man, men lifvet hade ännu icke erbjudit honom någon större uppgift, genom hvars lösning han fått tillfälle att slå sig igenom. Då fick kommittén för den stora nordiska konstutställningen år 1888 den lyckliga tanken att vända sig till honom för att få ritningar till utställningsbyggnaderna, först och främst den stora hufvudbyggnaden, samt för att

öfvervaka uppförandet af densamma. Då medlen voro begränsade, fick Nyrop den geniala idén att använda trä som huf-vudmaterial i byggnaderna, och såväl genom de starka konstruktionerna — hvilka trots allt motstånd och all misstro höllo profvet —, som genom det rika dekorativa användandet af färg skapade han ett verk, som icke blott väckte allas beundran utan också blef en förebild för åtskilliga senare utställningar.

Men trä är ett förgängligt material, och en utställning är ett ögonblicksverk, som lefver den ena dagen och försvinner den andra; Nyrops utställningsbyggnad rönte samma öde som alla dylika