Ord och Bild: 1899

AUGUST STRINDBERG: TILL DAMASKUS.

Af JOHAN MORTENSEN.

»T~\ET förefaller mig som om jag låge [-sön-1_}-] {+sön- 1_}+} derhackad i Medeas kittel och kokade långkok: antingen går jag till såpsjuderiet eller stiger jag föryngrad upp ur min egen buljong», säger hjälten på ett ställe i detta drama. Och det icke minst intressanta med föreliggande arbete torde vara, att man kan konstatera, att Strindberg själf föryngrad utgått ur alla de sista årens kriser, att han efter sin nya jäsningstid åter står färdig att i diktens konstnärliga form säga sina tankar.

Efter sin jätteproduktion på sjuttio- och åttiotalen har Strindberg mest irrat kring som en landsflykting uti främmande land. Att han emellertid lefvat och upplefvat, därom vittna de dagböcker, hvilka han tid efter annan utsändt. Men icke utan skäl kunde man frukta, att dessa arbeten, i hvilka han med sin vanliga hänsynslösa öppenhet berättat större eller mindre partier af sitt lif, också skulle blifva hans sista. Ty ett vådligt experiment är det för visso, när en författare i dagbokens nyktra form framlägger sina upplefvelser, innan han ännu låtit detta material komma sin diktning till godo. Hela detta lifsmaterial kan därigenom lätt glida ur hans själ, förlora sin intima samhörighet med honom, och han far sedan intet att berätta och dömes till för tidig sterilitet. Äger han dock kraft att sedan i diktens form bearbeta detta material, så kommer det lätt att stå i ett obehagligt dubbelljus; publiken får liksom skåda dramat från kulisserna, och mycket af den beräknade illusionen går förloradt. Få äro de, för hvilka ett dylikt produktionssätt skulle bära frukt, men för Strindberg med hans månggestaltande geni har det lyckats. De händelser, de stämningar och karaktärer, hvilka bilda innehållet i dubbeldra-

mat »Till Damaskus», äro oss redan bekanta genom Inferno-böckerna, och likväl förmår han här åter mäktigt intressera och gripa oss. Ty är också innehållet i det stora och hela detsamma, så har det dock här fått en genomgående ny gestaltning, och kanske speglas just i denna form Strindbergs själslif bättre än i någon af de föregående framställningarna.

»Till Damaskus» är således icke en serie dagboksanteckningar; det är ett genom-formadt konstverk, i hvilket öfverallt sträf-vas efter en psykologisk motivering, men dock har det icke så litet kvar af själfbe-kännelse och själfbiografi. Hvem igenkänner ej uti »Den okände», dramats hufvud-figur, Inferno-böckernas upprörde skildrare? Han som känner sig som en främling bland människor, hatad, utstött, förföljd som ett jagadt djur, och hvilken i sin ensamhet är misstrogen mot allt och alla och i sin idealitet grym emot sig själf och andra.

Dramat presenterar sig dessutom som en omedelbar fortsättning af Inferno-böckerna. Man kan till och med direkt anknyta det till ett slutyttrande i »Legender», där författaren säger sig hafva erhållit inbjudan till ett kloster. Han står ännu afvaktande och tveksam, om han skall våga språnget, lämna världen och söka frid i klostercellen. Det är just denna vandring fram till klostrets portar som författaren velat visa oss i detta drama, och likväl kan man icke kalla det ett omvändelsedrama i vanlig mening. Man kan till och med hysa tvekan, om hjälten någonsin på allvar når innanför klostrets murar; i hvarje fall står detta faktum för oss som något likgiltigt, och intresset i dramat beror uteslutande på den mästerliga skildringen af hufvudfigurens halft patologiska själslif.