Ord och Bild: 1899

I ETT BELÄGRADT LAND.

några reflexioner och intryck från fjolårets italien.

af carl august westerblad.

DET var i maj förra året.

Genom bördiga vinfält, öfver hvilkas grönska söderns skarpa, hvita solljus skälfde, hade tåget fört mig från Arnodalen upp till Prato, den lilla däj-liga staden vid Apenninernas fot. Liksom Toskanas alla städer är den rik på minnen — nog känner en hvar Filippo Lippi's och Prato-nunnan Lucretia Buti's -saga — och fylld af konst från den gryende renässansens dagar: i dess dom och i dess rådhus fresker och stafflibilder, marmor- och terrakotta-arbeten, framsprungna ur den obetvingliga skaparlust och den brusande lifsglädje, som var och som förblifvit renässanstidens särmärke.

Jag kom från domen, frän Filippo Lippi's fresker och Donatello's predikstol, och styrde färden till museet, inrymdt i stadens Palazzo Communale (rådhus).

Underligare museibesök har jag aldrig gjort. Vid rådhusets ingångsport posterar ett détachement soldater; i vestibulen samtala högre och lägre militärer och ämbetsmän eller vandra af och an; vid ett bord i en af museets salar sitter vakthafvande officeren, utskrifvande rapporter och ordres. Prato's museum är förvandladt till ett högkvarter. Och det är nervös oro öfver människorna. Ganska

naturligt detta, eftersom man väntar, att nya folkhopar skola under hotfull hållning skocka sig på torget framför rådhuset.

Ty det är dyr tid i landet, hunger å vissa håll, och »massan» pockar mot dem, som makten hafva. Onda, mycket onda tidender förspörjas. Milano's, fabriks- och industristadens, arbetarhopar ha gått löst mot ordningsmakten, och blod har gjutits å ömse sidor. I Florens och annorstädes ha likaledes sammandrabbningar mellan folket och ordningsmakten ägt rum. Äfven nere i Italiens sydligaste delar jäser det. Regeringen har, till upprätthållande af allmän säkerhet, utkommenderat militärbevakning. Man lefver i ett belägradt land.

Efter en kort underhandling hade jag blifvit insläppt i museet. Jag kände mig egendomligt till mods däruppe: stå omgifven af konst och öfverklasskultur, men samtidigt vänta sig få höra rop på bröd — — —. Det skrifs så mycket om konstens storhet och makt, ibland får man lust att skrifva om dess litenhet och svaghet. Nåja, i närheten af en af socialt missnöje upprörd folkhop kan man ju komma på egendomliga tankar--.

Några månader senare gick min väg från Neapel tillbaka mot Rom och Flo-