Ord och Bild: 1899

tre uagar I kabylien.

455

farlighet. När han tecknar människohataren — den som vill mörda med den onda viljans trollskott, den som intet hjärta har, den som icke kan älska, den som lider af sin grymma elakhet och på nytt syndar, den som likt en osalig ande pinas af omöjligheten till ödmjukhet — den som evigt famlar och aldrig skall nå fram — när han kallar denne någon Den okände, när han tror honom vara den ensamme, undantagsmänniskan, den på vansinnets gräns stående människodemonen, — hvilket misstag! Han är i stället en typ för det nuvarande släktet i dess mörkaste stunder. Själfva den kuriösa egenskapen hos denne män-niskohatare, att han är själfhataren, själf-plågaren, själfförtalaren, till och med af sina bästa rörelser, själfförödmjukaren, som har lust att ljuga för att bli svart nog, motståndaren mot sig själf, som andligen vill bevittna sin egen afrättning som brottsling — äfven detta är den lidande fantasimänniskans själfgisslande. Nej, de, som på grund af sådana egen-

skaper förklara honom vara en abnormitet, de ha aldrig förstått, hvad upplyst kritik vill säga. Hvarje fantasivarelse, hvarje kunskapstörstare tillhör i någon stund af sitt lif dessa förnekandets och revolutionens andar, blir stundom en nihilist, stundom en tviflare på kärleken, stundom en tviflare på gudomlig rättvisa och slutligen stundom en förtviflad och ångerköpt varelse, som icke rätt finner kompassen till sitt rätta hem hvarken i denna världen eller i den tillkommande. Strindbergs storhet är att han upptäckt, hvar den kroniska tidssjukdomens rot är att söka — i den orons och hemlöshetens ande, som lider af bostadsbrist och är evigt husvill, sedan idealets tomt är afbränd i brytningen mellan gammal och ny tid. Strindberg är teoretikern, när det gäller denna andliga febers symptom, men icke läkaren. Han är diagnosti-kern men icke hygienikern, frågaren när det gäller botemedlet men visheten själf som anatomen af det onda.

TRE DAGAR I KABYLIEN.

AF HUGO WACHTMEISTER. Med 5 bilder.

Hemlighetsfulla, höljda i

solrök, hade de länge lockat oss, dessa kabyliska berg med den snötäckta Djurdjura-kedjan.

Dagligen hade vi från våra hotellfönster i Mustafa utanför Alger beundrat dem som en fjärran fonddekoration till den praktfulla förgrunden af haf och stad, inramad i blommande mandel, orange, bougainvillea och lager.

Liksom kustbon lär sig betrakta hafvet som ett personligt väsen, hvars lyn-

nes skiftningar han med intresse följer, blifva bergen för den trägne iakttagaren något mera än liflösa stenmassor.

De stiga fram ur och svinna hän i töcken. Den ena dagen tunga, hotande, stenaktiga, lyftas de den andra mot höjden som lätta, skära eller blå skyar.

Liksom hafvet spå de väder, liksom hafvet suga och locka de till sig med det okändas makt.

Sä ock dessa dekorationsberg, hvilka så länge i skiftande gestaltningar manat