Ord och Bild: 1899

i 20

GUSTAV HETSCH.

Operan är omsorgsfullt instuderad och väl iscensatt. I hufvudrolerna beredde kammarsångaren Simonsen som Kristian den andre och fröken Regina Nielsen som Dyveke icke publiken någon öfverraskning; de sjöngo sina tacksamma partier och löste sina dramatiska uppgifter så, som man hade väntat sig. Naturligtvis är det alltid ett

stöd för en ny opera, när hr Simonsen tager en af hufvudbördorna på sina breda skuldror, men aftonens hjälte blef dock hr Herold i ett litet tenorparti (Torben Oxe), som han sjöng alldeles hänförande. I drottningens få strofer hade man tillfälle att beundra fröken Do?ts' intelligenta sångföredrag.

UR BOKMARKNADEN.

August Strindberg: Till Damaskus. Stockholm,

C. & E. Gernandts förlags-A. B.

En man gick genom en vildmark. Bröt sig fram genom mörka och täta snår, banade sig väg, där ingen väg fanns.

Människorna i bygden sågo efter honom, somliga undrade och bäfvade, andra skreko hånande, att han gick vilse.. Han svarade med att hugga ned ett nytt skymmande snår och storma uppför ännu en klippmur på sin väg mot höjden. Och de unga i bygden började följa honom, ty de insågo, att han ej gick vilse utan tvärtom med medveten kraft och öfvertygelse var i färd med att bana nya vägar för sig själf och för dem — genvägar genom vildmarkerna, vägar upp till de fria vidderna, dit ingen från bygden förr vågat klättra.

Men det var långt ditupp; nya hinder reste sig beständigt i vägen, och om äfven mannen var en ung gud i styrka och hänförelse, så var han dock icke en af de glada gudarna, som förinta gamla världar endast för att få känna fröjden att skapa nya. Lifvet hade skänkt honom mer hat än kärlek: han tviflade på allt och trodde på intet. Det var en god och härlig sak, att han satte eld på den gamla skogen, sä att de svarta snåren och de murkna, förtorkade stammarna kommo bort; men med dem förkolnade också många friska träd, markens gräs och blommande örter förbrändes och vissnade, och han sådde inga nya frön i askan.

Så börjàde sluttningen ligga kal bakom

honom — han stannade ibland och såg sig tillbaka, och då nådde honom rop och skrik nerifrån bygden. Det var de gamla som slungade förbannelser efter honom, därför att han bränt deras skogar, som de skulle ha att elda sina hvita kakelugnar och fylla sina svarta kassakistor med, och därför att han förfört och dragit bort med de unga, deras barn.

Det vore en lång historia att förtälja, hur de ropen förföljde och jagade honom, fast han inte brydde sig om dem i början — hur han småningom började tröttna på sin vandring och sin kamp, började tveka och tvifla allt mer — äfven på sig själf och sin sak — började se sig tillbaka allt oftare och slutligen vika af mer och mer från sin gamla kosa.

Han gick ensammare än förut i ödemarken — och gick nu vilse. Drogs än ned mot bygden, än upp mot höjden igen på de vägar han själf förut banat. Gick rundt, rundt i en evig kretsgång, kom alltid in i sina egna spår igen, kom hvarken upp eller ned, hvarken fram eller tillbaka.

Då var det ju ej underligt, att det också' började gä rundt för hans ögon, så att han såg syner och hörde röster ur mörkret och trodde sig jagad af de osynliga i rymden till straff för sitt trots och sitt hat.

Liksom han förut gifvit dessa uttryck i bittra sånger och starka maningsrop till de unga, så skrek han nu ut sin ångest och spökskräck — ty han var blifven skugg-rädd, han som förut hvarken fruktat fan eller trollen. Han trodde sig till och med