Ord och Bild: 1899

rembrandt-utställningarna.

stiga uppåt hjärtat, och då skall det strax vara förbi med mig. — Jag vet väl, att det lider mot slutet».

Med fattning emotsåg hon sin död och förlorade icke besinningen ens i de sista ögonblicken. Då hon en dag af doktorn utbad sig bestämdt besked, hur länge hon kunde lefva, och såg hans tvekan, sade hon: »Gör nu inga undanflykter, jag vet, att det är ute med mig. Säg han bara rent ut, hur lång tid jag har kvar?» — Sedan hon fått veta, att det blott kunde dröja till nästa dag, skall hon med samma »ordning och lugn«, som följt henne genom lifvet, ha ordnat allt för sin begrafning in i minsta detalj. Hon bad de närvarande att strax efter hennes död sända sonen och sonsonen hennes sista kärleksfulla hälsning samt af-klippte själf en hårlock till minne åt Bet-tina, som varit henne till så mycken glädje. Det var vid middagstiden den 13 september 1808 som »ridån föll» för detta sällsynt harmoniska lif, öfver hvilket förtjänade sättas som motto hennes egna

ord: »Gifve Gud, jag kunde göra alla människor glada och lyckliga, då först vore jag väl till freds». — »Hennes stilla, smärtfria död» — säger ett ögonvittne — »var lika stor och skön som hennes lif varit». — Först flera dagar senare nåddes Goethe af den sorgliga underrättelsen. Vältaligare än mycken veklagan röjer den fullständiga tystnaden i hans dagbok vid denna tid den djupa smärta han därvid erfor.

I hjärtat af den stad, där fru Goethes vagga stått och för hvilken hon med stolt patriotism och glad själfuppoffring under krigets svåra dagar burit så mången tung börda, reddes nu äfven hennes sista hvilorum i den Textorska familjegrafven. På den halft förfallna kyrkogården, icke många steg från den ståtliga gatan »die Zeil», hvars rörliga lif hon älskat att betrakta, fann Goethes älskliga moder den ro, »som städse i lifvet varit hennes lycksalighet».

REMBRANDT-UTSTÄLLNINGARNA.

AF KARL MADSEN.

Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder.

Bland den oändlighet af utställningar, som vår tid har sett samlas och skingras, hafva två under förra vintern öfverträffat alla andra i konstnärligt värde. Tillsammans visade de dock blott en rätt liten bråkdel af en enda målares verk. Och målaren var en på sin tid mycket omtvistad man, som glömd gick ned i sin fattiga graf. Höstutställningen i Amsterdam var den första och den största — 124 målningar, 350 teckningar. Det var den mest representativa, den festligaste. Den ägde ju rum i Rembrandts eget land, i själfva Ord och bild, 8:e årg.

den stad, där han lefvat och verkat och som ännu icke helt och hållet har förlorat den prägel, som den hade på hans tid. Ännu står där det hus, som han ägde i sin lyckas dagar och i hvars grannskap vi ännu möta anförvanter till hans modeller. Klockspelet från Westerkerk ljuder med samma toner som innan han här lades till hvila. Nu som då skälfver spegelbilden af månen i kanalernas vatten mellan trappgaflar-nas skuggor. För oss är ju Amsterdam först och främst just Rembrandts stad. Medan han lefde, var väl till och med för hans

31