Sida 407
MipsommarVaka.
Af INGEBORG KLEEN.
Med vignett af TYRA KLEEN, âąĂŒ
â > n midsommarafton gick jag vid Iâ"1 korsvĂ€gen och plockade nio slags jL_J olika blommor för att lĂ€gga under hufvudkudden och drömma om kommande ting. DĂ„ kom en stor slĂ€nda skjutande som en meteor genom luften. Hennes smĂ€rta, smala kropp skimrade som solens guldstĂ€nk pĂ„ mörkblĂ„a skogssjöars vatten och hennes vingar som nĂ€r solstrĂ„larne sila genom furornas barr. Hon kretsade kring mig och flög vidare, i korta, hastiga tag.
Jag glömde de solupplysta blommorna och följde henne. Hon flög öfver de brokiga Àngarne, öfver diken med strÀft grÀs, in i smÄskogen, och jag följde henne. Hon flög vidare, in i barrskogen, dÀr dufkullor och pyrola lyste som stjÀrnor i den mörka, mjuka mossan och Ord och bild, 8:e Ärg.
trastens toner kvÀllde som klaraste vattenstÀnk ned frÄn topparne. Anda fram till den djupa skogstjÀrnen flög hon, dÀr furorna rundt om speglade sig svartgröna i vattnet.
PÄ andra sidan sjön hÀngde solen kvar Ànnu pÄ den mörka skogskanten; hon dröjde med lyftade ögonlock och kastade sina sista glödande blickar öfver vattnet, sÄ gled hon sakta ned bakom trÀdtopparne, guldpelaren i sjön splittrades och utplÄnades, och guldskimret spred sig öfver himmel och vatten.
Jag satte mig ned pĂ„ stranden och hörde hela skogen samfĂ€lldt falla in i sin aftonsĂ„ng, â gökarnes rop frĂ€n olika hĂ„ll och orrens lekfulla och skogsdufvans undertryckt trĂ„nfulla lĂ„t och insekternas jĂ€mna hymn, som dĂ„ och dĂ„ ett surrande
24
