Sida 656
ANTON BRUCKNER.
Af GUSTAV KUHL. Auktoriserad öfversÀttning af Andrea Butenschön. Med i bild.
I vĂ„ra kulturlĂ€nder har det nĂ€stan blifvit till regel, att konstens stora banbrytare trĂ€nga sig fram steg för steg genom svĂ„ra trĂ„ngmĂ„l; antingen uppmĂ€rksammas de alls icke af sin samtid eller uppstĂ„, sĂ„ snart de trĂ€da inför offentligheten, allehanda motstĂ„ndare mot deras riktning. Först genom partikampens buller för och emot denna »nya konst» fĂ„r den stora massan ögonen öppna för det fenomen, om hvilket man strider. I synnerhet Ă€r detta ett betecknande drag för de germanska lĂ€nderna; man tĂ€nke pĂ„ Byron, AValt Whitman, Wagner. I England och Amerika gĂ„ betĂ€nkligheterna mer Ă„t etiskt Ă€n estetiskt hĂ„ll â pryderiet vill förtrycka det nya; Tyskland utmĂ€rker sig sĂ€rskildt genom sin publiks likgiltighet och bristande uppfattning, och detta hos ett icke ringa antal af konstnĂ€rerna sjĂ€lfva.
Kampen om Ăruckners musik har Ă€nnu knappast lĂ„gat upp. Hittills har den blott rasat i Wien och har kanske nu pĂ„ det hela taget dĂ€r utfallit till hans förmĂ„n; i Tyskland Ă€r hans namn Ă€n i dag sĂ„ godt som obekant â om det öfriga Europa Ă€r knappast vardt att tala. Och dock hör han till alla tiders störste mĂ€stare i tonkonst och Ă€r den ende instrumentalist i vĂ„rt Ă„rhundrade, som tĂ„l att nĂ€mnas i samma andedrag som Beethoven.
Anton Bruckner föddes den 4 september 1824 i Ansfelden i öfre Ăsterrike, dog i Wien den 11 oktober 1896. Först elementarskolelĂ€rare, sedan organist i domkyrkan i Linz, utnĂ€mndes han slutligen till hofkapellmĂ€stare i Wien. Innan han tilltrĂ€dde denna befattning, mĂ„ste han aflĂ€gga skicklighetsprof inför nĂ„gra ansedde Wienermusici, hvilka han genom en fri fantasi pĂ„ orgel försatte i sĂ„dan förvĂ„ning, att de sjĂ€lfve betecknade sig som elever gent emot en mĂ€starĂ©.
Bruckner lefde i Wien, sĂ„som öfverallt, i största tillbakadragenhet, splittrade sin tid med att ge lektioner och fullbordade nĂ€stan obemĂ€rkt det ena storverket efter det andra. Han var vĂ€rldsoklok och tafatt, ett stort barn; de anekdoter, hvilka belysa denna sida af hans personlighet, öfvergĂ„ vida allt, som berĂ€ttas om andra snillen, om t. ex. en Beethoven. KĂ€rleksupplef-velser, frihetsidĂ©er, politik, sĂ€llskapslif â allt detta förblef honom frĂ€mmande; han hade sin orgel â och sin gode Gud, det var honom nog. Ingen under, att ej nĂ„gon fanns, som brydde sig om hans skapelser. De första symfonierna uppfördes visserligen i Linz och Wien men drogo blott en liten Ă„hörarskara till sig. DĂ„ Ni-kisch i Leipzig med den sjunde symfonien eröfrade den första stora framgĂ„ngen Ă„t
