Ord och Bild: 1899

AUGUSTINÄTTER.

Af ANNA M. ROOS. I.

Högt ofvan vikens skumma, gråa vatten tyst glida skyar fram i tysta natten, svepa mörka vingen öfver mörka trän — hvadan vet ingen, ingen vet hvarthän.

Suckande, ängsligt brusar ännu fjärden.

Drömmande, dunkel, gåtfylld hvilar världen.

Andlöst frågor hafva

sig ur hjärtats bo,

spörja och bäfva —

böljor utan ro.

Skuggor vi äro, som i natten glida,

komna hit att kämpa, älska, längta, lida,

nalkas jorderingen,

sväfva åter dän —

hvadan vet ingen,

ingen vet hvarthän.

Du är oss nära och Du är oss fjärran, Oändlige, till hvilken hjärtat trår. I tystnaden där är en röst från Herran; i nattens ro till Dig vår tanke går. Den själ, som gripits af oändligheten, ej jordisk glädje helt kan fängsla mer: midt uti lifvets sol dess blick, förveten, dock in i evighetens gåtor ser.

II.

Rundt om mig höga furor stå och tiga och sträcka som i längtan grenar opp. Till Dig allena alltets tankar sliga, Oändlige, Du är vår bön, vårt hopp. Där blänka stjärnor fram i dunkla kvällen — vår längtan bortom alla stjärnor når. Där hvilar natt och stillhet öfver tjällen — Oändlige, till Dig vårt hjärta trår.

Hör, från en enslig hydda sakta sväfvar en konstlös sång, som följs af cittrans ljud: det är ett barn, hvars späda stämma bäfvar, när som den höjs i lof till Herren Gud — en sång om huru hjärtats tysta drömmar alltjämt, alltjämt till Fadershemmet trå — Oändlige, till Dig hvar känsla strömmar, till Dig allena alltets tankar gå.