Ord och Bild: 1899

herr lindberg som richard ii (tredje akten).

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.

Af KARL HEDBERG. Med 4 bilder.

Det var i december som jag senast hade tillfälle att för Ord och Bilds läsare redogöra för våra två förnämsta talsceners verksamhet, och vi äro nu, när detta skrifves, inne i slutet af säsongen. Att i detalj inlåta sig på allt det, som under de mellanliggande månaderna uppförts och spelats på nämnda teatrar, är af flera skäl olämpligt, och jag vill därför nu här hufvudsakligast sysselsätta mig med de program, som på det ena eller andra sättet varit mest ägnade att intressera eller draga uppmärksamheten till sig.

Med förbigående alltså af det ur dramatiska teaterns upp- och nedvända nyhets-fjärding olyckligtvis utramlade tyska lustspelet »Kloka Käthe», går jag direkt till dess stora succés för året, den svensk-finske författaren Adolf Pauls historiska skådespel »Kung Kristian II», som hade den lyckan att såväl från publikens som kriti-

kens sida röna ett mycket varmt emottagande. Detta styckes förtjänster äro också i vissa afseenden allt annat än obetydliga, men det höga litterära värde, som man särskildt i dess hemland velat tillerkänna detsamma, tål dock vid en ganska stor afprutning. Det bjuder på skickligt och med god blick för det sceniskt verksamma komponerade taflor ur konung Kristians olyckliga lefnadssaga, hvilka dessutom — åtminstone i början — bäras af rätt mycken poetisk flykt och stämning, men den tråd, som skall sammanfoga dessa taflor till ett organiskt helt och göra pjesen till ett drama i detta ords egentliga bemärkelse, är alltför löst tvinnad, eller rättare sagdt, den är tvinnad på ett oriktigt sätt. Tråden, det är nämligen Kristians kärlek till Dyveke, och det är förlusten af henne som, enligt hvad författaren vill framvisa, blir orsaken till, att alla de onda anlag, som lågo i frö hos honom, bröto