Ord och Bild: 1899

en katalonisk foi.kvisa.

I79

folkvisan skickas ut »i skogen», där hon skall äta »lindelöfven små», medan hon i den spanska sändes ut i en öde klipptrakt, är mycket förklarligt —; det finnes andra drag, i fråga om hvilka man känner sig böjd för att antaga, att de haft sin själfständiga upprinnelse hos det folk, i hvars diktning man påträffar dem. Men man torde hafva rättighet att antaga, det motivet om den syndfulla kvinnan, som speglar sig i källan och sörjer öfver sin förbleknade fägring, icke är upprunnet i Kalevalas och furornas land. Det troliga är väl, att denna episod liksom hela Magdalena-sägnen för öfrigt kommit från södern till norden, om än en länk, som gått förlorad i de flesta sydländska varianter af dikten, råkat bli bevarad högst uppe i norden.

Man vet huru legender och sägner under medeltiden fingo spridning: predikaremunkarna, i synnerhet dominikanerna, hvilka drogo från by till by, från land till land, allestädes samlande skarorna omkring sig, alltid angelägna att genom historier, ibland uppbyggliga, ibland profana nog, tillrycka sig åhörarnes upp-

märksamhet, icke obenägna för det, som var en smula pikant, stundom icke räknande det så noga att, för den goda sakens skull, brodera ut litet de som läroexempel tjänande historierna — spelade härigenom en rol likartad med den, som bien, hvilka under sina irrfärder föra det -befruktande frömjölet från blomma till blomma, utföra. Hvar de drogo fram, där lämnade de sägner efter sig, där lämnade de också oklara intryck och stämningar, hvilka i drömmande sinnen vuxo ut till nya historier. Det är väl möjligt att såväl den franske läkaren-mysterieförfattaren som den okände spanske visdiktaren från dessa munkhistorier, hvilka inom kort tid blefvo all världens egendom, fått uppslaget till sina skildringar af det blifvande helgonets koketteri; det kan ock hända, att från deras af allehanda förtydligande exempel illustrerade utfall mot fåfängligheten och flärden stamma såväl den kataloniska romansens som den finska folkvisans berättelse om Magdalenas syndiga sorg öfver att skönhet förgår.

HOMO SUM.

Af LOTTEN von KRÆMER.

Tag en människa är, sade en gång en vis, mig intet mänskligt främmande är — Ibland gyllene ord, evigt värda vårt pris, likt en dyrbar skatt på det ordet jag

bär,

hvarje dag i mitt lif jag däraf något

lär;

det ordet mig blifvit liksom en vän — så har det varit, så är det än.

Jag en människa är. Hur af glädje vår kind vid den tanken purpras i ungdomens vår! Den befruktar vår själ som en himmelens

vind,

och från dess maning en lifsström går. Den är ett orakels röst, som oss når — och hvar finnes en borg, hvar en lager-

krönt höjd, som då icke vinkar med segerfröjd!