Ord och Bild: 1899

FRÅN VIKTOR RYDBERGS DIKTARVERKSTAD.

Af KARL WARBURG.

NÄR mäster Gudmund Gudmund-son — »Vapensmeden» — ifrigt arbetat i nielleringsverkstaden, »alltid ängslig att ej i rätt tid hafva en beställd sak färdig», längtade han efter väl fullgjordt värf till målarestugan.

Detta är symboliskt för författarens egen håg. När han fullgjort sitt arbete i forskningsverkstaden eller — under äldre tid — i det publicistiska dagsverket, träng-tade han ofta till de diktens fria rymder, där han hälst dvaldes.

Han kunde härvid ofta alstra sina dikter med märklig snabbhet, — en och annan är tillkommen så till sägandes rent »flytande», utan någon större kamp med formen, under det andra åter kostat många och långa omarbetningar och enstaka — exempelvis »Gossarne vid Genesareth», en genrebild från Kristi och Johannes' barndom, hvartill ett förtjusande utkast föreligger — aldrig hunno lotsa sig genom de svåra brottningarne.

Ett lynnesdrag hos Rydberg var, att han gärna återvände till sina äldre arbeten — stundom med årtiondens mellanrum —, ändrade, ansade och putsade dem ånyo. Det är fallet med åtskilligt inom hans prosaförfattarskap.

Singoallas första och andra versioner (1857 och !865) skilja sig högst betydligt, särskildt i afseende å afslutningen, och ännu i den sista upplagan (1894) företog Rydberg nydaningar. Fribytaren

på Östersjön är i tredje upplagan ej oväsentligt omarbetad. En genomgående språklig granskning ägnade Rydberg sina arbeten, då de under 1870-talet utkommo i nya upplagor.

Men icke minst intressant är att iakttaga de omdaningar han företog med sina poem, därvid det kunde hända, att under omarbetningen dikten blef en helt annan.

Det är bekant, att när Viktor Rydberg vid 1870-talets midt framträdde som lyrisk skald (Dexippos, Hvadan och Hvarthän, Drömlif, Snöfrid, Jubelfestkantaten o. s. v.), väckte detta allmän förvåning:

Kan siarn äfven sjunga?

Så sporde glad enhvar,

hette det då i en tillfällighetsdikt af Nyblom.

Ty den stora allmänheten kände icke till, att Viktor Rydberg äfven idkat diktkonst i bunden form. Och dock låg denna redan tidigt hans hjärta nära. I Lund hade han i föreningen »Sjustjärnan» meddelat sin lyras alster, och år 1863 hade han i en Göteborgskalender (Flora 1864) offentliggjort ett knippe dikter, Strandvrak af Robinson Crtisoe. Men, som han sjöng i inledningsdikten till 1882 års samling — Spillror —, just när han

var färdig att gunga på rytmiska vågors ban, då såg han blixtar ljunga öfver land och ocean