Sida 187
EN SIMPEL TRAGEDI.
Af PER HALLSTRĂM.
DET var i försalongen pÄ en mindre ÄngbÄt, ett litet trÄngt rum, som liksom för ernÄende af perspektivisk effekt hastigt smalnade mot restauratrisens kyffe och dÀrigenom kom dennas bleka fetma, som fyllde hela fonden, att antaga jÀttelika proportioner och behÀrska det hela. Salongen behÀrskades Àfven af den varma lukten frÄn en stor biffstek pÄ midten af ett af lÄngborden.
Bakom bififsteken, inklÀmd i angenÀm ro mellan denna och vÀggen, satt en man med rödt och vÀderbitet ansikte, ljust skÀgg och brun ylletröja under den uppknÀppta kavajen och Ät med lÄngsam öfvertygelse, medan han dÄ och dÄ hjÀrtligt njöt af ett glas porter. Han hade förut med samma uppskattande inledt mÄltiden med en sup, försiktigtvis endast en, och sÄg nu i behaglig vÀrme, hur karafifen vandrat öfver till ett par andra karlar vid bordet midt emot, hvilka icke hade rÄd att Àta nÄgot utan nu med upprepade doser bedrogo sin hunger pÄ ett sÀtt, hvars följder voro lÀtta att förutse.
Mannen hette Janson; sÄ kallades han af alla som kÀnde honom. Han hade naturligtvis förnamn ocksÄ, till och med fyra stycken, hvilka stodo pÄ hans prÀstbetyg, och som han vid yngre Är pÄ anfordran brukat repa upp tillika med siffran af lefnadsÄr och det han hÀrnÀst skulle fylla. Vid det första af dem i stiliserad form benÀmnde honom folk den tiden. Men nu var han en trettioÄrs man, som icke berodde af nÄgon utan till och med, tack vare bara sig sjÀlf, var nÀra nog bergad; hans mor
var död och hederligt begrafven â han löpte sĂ„ledes ingen fara att nĂ„gonsin kallas annat Ă€n Janson, möjligen med ett allt bestĂ€mdare »herr» i perspektiv.
Janson hade orsak att för dagen kÀnna sig mer Àn vanligt nöjd med sig sjÀlf och nÀstan allt annat och gjorde dÀrför sÄ. Han hade afyttrat ett parti hö, köpt pÄ spekulation, och gjort det som en hel karl. Han hade icke kunnat undgÄ att imponeras af sina nyvunna bekanta, de ansedda fodermarskerna, hvilkas bredbenta och tjockmagade vÀrdighet redan började afspegla sig i hans egen hÄllning, men sina intressen hade han vÀrnat mot dem och kunde dÀrför icke heller lÄta bli att imponeras af sig sjÀlf. Han kunde icke hjÀlpa, att han satt och byggde luftslott, stödda pÄ enklare rÀkningar med fingrarnas tillhjÀlp, och att detta kom maten att smaka Ànnu bÀttre och dref upp blodet i hans hjÀrna, sÄ att tankarna togo en större djÀrfhet Àn annars och en nÀstan oroande snabb gÄng. Detta yppade sig dels i en humoristisk syn pÄ tingen utom honom, dels i en makt- och sjÀlfkÀnsla, som spÀnde ut ylletröjan och i proportion dÀrefter gjorde hans eget jag till ett allt vÀrdigare föremÄl för betraktelser. Hem-trefnaden i rummet med sin elegans och sin matlukt fick ökadt vÀrde genom ljudet af isens stötar mot jÀrnskrofvet i strömmen och den disiga dagern genom de smÄ runda fönstren frÄn decemberkölden och fukten dÀrute.
Han satt och sÄg helt vÀnligt pÄ de bÄda mÀnnen midt emot sig; de kunde icke annat Àn inge ett mildt medlidande
