Ord och Bild: 1899

öfver de upprifna landen, där tobaksbladen ligga i täta, jämt afpassade högar, höja de mularna och vädra ut i luften emot väster. De utstöta ett långdraget råmande, en blixtsnabb, uppåtgående durskala från djupaste bas till gällaste diskant, delgifva hvarandra, utan att därför i ringaste mån spara sina lungor, för hvem som vill höra på, att det är frost i luften, att vinter med tak öfver hufvudet i det varma båset är i antågande.

Och riktigt! Där, djupt nere vid västra horisonten synes en lång, smal strimma af djuprödt. Regnet kommer nu, buret af den mattade vinden, stötvis, skälfvande som snyftningarna från ett till döds krossadt människohjärta. På väta, brunglänsande, nakna trädgrenar stelna regndropparna, förstoras, glittra likt ädelstenar emot den nu rosenflammande, vinterbådande aftonrodnaden.

Omärkligt förvandlas gärdet från ett grått, lerigt träsk till ett tempel af skimrande hvitt med himmelens höstklara, genomskinliga blå till kupol.

Rimfrosten glittrar från senhöstens stormbräckta örter och gräs, från stickor och strå och från stoftet på vinkelräta vägar.

Så kommer vintern. —- Årstidernas eviga kretsgång fortgår. Gärdets gamla fårade anlete skall, huru de växla, alltid vara i stånd att återge deras mening, återge i förstående naturens dystra vemod, dess vilda kraft, leende ljufhet och högtidliga allvar.

— * —

PASTORAL.

Af BO BERGMAN.

På den gröna ängen ligger jag bland ax och klöfverblad, och mitt öga ler och tigger Celestine, du vet om hvad.

Celestine, låt dig beveka. Kvällen är så underbar. I en luft, där sländor leka, än ett sista vindkast far.

Mellan pilarne, som bocka, går den blanka floden fram, och det ringer svagt en klocka på mitt lilla älsklingslam.

Jag vill hviska i ditt öra: lifvet har ej alltid fest, och din makt att lyckliggöra är en skygg och flyktig gäst.

För hvar glesnad lock i pannan mister du ett vackert namn, och du ser bestört en annan rycka spiran ur din famn.

Till din skumma boning hitta inga vänner, ingen sol. Det blir höst, och du får sitta glömd och gammal i din stol.

Och af Damon, som nu låter kyssar regna på din sko, står en utbränd gubbe åter, Celestine, om du vill tro.

Ack, så sluta då att neka. Denna skymning tillhör oss, och som fackla i det bleka glimmar aftonstjärnans bloss.

— * —