Ord och Bild: 1899

ursprungligen voro afsedda för kronans eget bergsbruk, ålades dock allmogen i Dalarne att fortfarande, om ock mot en ringa afgift, erlägga sin skatt i kol och ved till Bergslaget, äfven sedan kronans eget bergsbruk upphört under Gustaf Adolfs regering. Inom ett visst distrikt, som omfattade största delen af Dalarne, blefvo bönderna förbjudna att sälja sina kol till någon annan än Bergslaget. Häröfver klagade allmogen upprepade gånger men utan resultat. Skattekolen ansågos nödvändiga för bergsbrukets vidmakthållande, och för oloflig kolhandel inom Bergslagets distrikt ålades både köpare och säljare dryga böter. 1736 stadgades, att den bruksägare, som 3:dje gången bevisligen köpte kol inom det bestämda distriktet, skulle mista sina bruksprivilegier. Kolhandeln i Dalarna frigafs först år 1855.

(Slutet följer.)

BRÖDRE.

AF JACOB B. BULL.

(Eftertryck förbjudes.)

Det var om Kvelden efter Trangendagen, en stille Kveld i kolde Stjerners Ly; den svenske Hær, af Staffeldt fangetagen, laa Leir kring Gaarden gamle Björneby. Men Staffeldt selv og Gaardens hvide Gubbe med Oberst Gahn som Fänge og som Gjæst sad bænket rundt kring breden Bord til Fest, mens Baal der brandt af feden Furustubbe.

Von Staffeldt aad. Den norske Gubbe skjænkte; men Gahn han drak ei, slig det höved ham. Han stansed tidt, han stirred, tied, tænkte; han glemte Fadet, gjorde Kruset Skam. Da sagde Gubben: »Hold dig bedre fremme! En kan bli svulten efter sligt et Slag, og længe blir det vel til næste Dag at vi trakterer Svensken slig her hjemme».

Von Staffeldt lo. Von Gahn steg op fra Bordet; han stod og lived paa sit syge Ben; han stirred mörk; saa tog han langsomt Ordet: »Jag har fått nog, fått nog för länge se’n! Der fyra hundra tappra svenskar lida, kan jag ej fröjdas vid de fulla fat; — von Staffeldt! Gif de arma gossar mat! Vi äro bröder, fast vi oftast strida!»

Hans Stemme skalv. Von Staffeldt svarte stille: »Herr Oberst Gahn! I kjender Krigens Skik! Vi maa saa tidt, hvad aller mindst vi vilde — det samme Svar hos Jer vi altid fik. I fir og tyve tunge Timers Pine fik mine norske Gutter ej en Bit, og indtil Trosset naar at komme hid, har jeg den Pligt at sörge först for mine.