Sida 685
federigos falk. 85
Allt skÀmt fÄr en anstrykning öfver sig af bortkastad tid och onödig kraftförbrukning.
Ett sjÀlfharmoniskt lif, ett sjÀlfbeja-kande lif och ett sjÀlfbehÀrskadt plikt-lif bli alltid i nÄgon mÄn motsatser, och det Àr nÀr Ellen Key vill försona dessa motsatser hon ofta med nödvÀndighet blir inkonsekvent, en framtidsdrömmerska, en romantiker, som svÀfvar i det blÄ, medan hela grundstÀmningen Àr praktisk och realistisk. KÀnslan af denna motsats har hos Ellen Key alstrat en stark motvilja mot formalism, och hon begagnar paradoxen med ett barns egensinne för att reta dem hon kallar brackorna och filistrarna, ungefÀr som 40-talets franska romantiker anvÀnde artisthÄret i medvetet syfte att vÀcka indignation.
Ellen Keys upproriskhet tar sig stundom orÄdet fore att ge sig in pÄ denna
gamla romantiska paradoxstrÄt; hon uppkallar spöken för att fÄ slÄ ihjÀl dem, men om detta friluftsmÄleri, dÀr gestalterna blifva mera formlösa och dÀremot skugga, dager och fÀrgvalörer blifva det förnÀmsta, spelar den ena rolen i hennes skriftstÀlleri, hvarvid hon ofta alltför uteslutande Àr stÀmningsmÀnniska och som sÄdan kanske pojkaktigt ung, fÄr hon sÄ mycket djupare tonfall, nÀr hon predikar just instinktens djupaste behof som ett moraliskt samvetes rÀttsbegrepp, och det gamla sokratiska daimonbegreppet erinrar man sig ovillkorligt, nÀr i sÄdant sammanhang Ellen Key förkunnar lÀran om ett gudaingifvet pliktbegrepp, lyckan och skönhetens moralbegrepp. Den sokratiska tonen, som för öfrigt, Àfven i yttre formel omklÀdnad, ej Àr utan sitt grekiska tycke, skall gifva Ellen Keys författarskap dess mest bestÄndande vÀrde.
FEDERIGOS FALK.
af klara johansson.
I ett soligt land lefde en gÄng en kÀrlek, som aldrig visste af annat Àn gifva och som blef till sorg, dÄ intet offer mera Äterstod . . .
Han, som Àlskade, hette Federigo och var en stÄtlig yngling, som lyste bland de frÀmsta i sin stad, och han Àlskade den blonda Giovanna; men hon var gift och sÄ dygdig, att hon aldrig skÀnkte honom en vÀnlig blick till lön för hans trofasta dyrkan.
Han inredde sitt hus till ett litet sagoslott med guldstickade tapeter pÄ vÀggarna och möbler af österlÀndska trÀslag, och dÀr bjöd han stadens förnÀmsta pÄ oerhördt dyrbara banketter, för hvilka
han skördade mycket lof af sina upprymda gÀster. Giovanna kom ock och satt blyg och sedesam vid sidan af sin make. Hon beskÄdade med likgiltig beundran bordets styfva och blÀndhvita duk och fingrade förströdt pÄ silfverbÀ-garens konstrika utsirning. Ibland log hon förtroligt mot sin man, men Fede-rigos trÄnande ögon kunde aldrig fÄnga hennes blick. Hon prisade aldrig hans gÀstabuds prakt och tackade honom aldrig för hans möda. Men nÀr gÀsterna gÄtt och tjÀnarna dukat af borden, sjönk han ned pÄ den plats, dÀr hon suttit, och tryckte sin panna mot hyendet, pÄ hvilket hennes arm hade stödt sig.
