Ord och Bild: 1899

STENHAMMARS MUSIKDRAMA »TIRFING». 6l

dra i Nationalmuseum, med deras dominanter i lackrödt, smältande ut i mättade neutralare toner och infattande ansiktena i en fyllig och konstrikt smältande färgklang. Visserligen har penseln i Vanås-målningen ej rört sig med den storartade brio, som gör »Kökspigan» till

något af det mest suveränt danade i hela Rembrandts produktion, men färgernas frändskap är dock allt för mycket i ögonen fallande, för att man icke däri skulle äga det förnämsta vittnesbördet om årtalets riktighet och därmed äfven om signaturens äkthet. __

STENHAMMARS MUSIKDRAMA "TIRFING".

AF M. JOSEPHSON.

EFTER att i närmare tre månader ha lefvat på den gamla repertoaren, hvaribland af klassiska verk funnits Fidelio, Don Juan, Figaros bröllop och för öfrigt, utom invigningsprogrammet, Tannhäuser, Tell, de vanliga italienska verist-operorna, Muntra fruarna, Martha, Regementets dotter, Djamileh, Mignon och Konung för en dag, hvartill den sista månaden äfven fogats Trubaduren, som har en viss likhet med galten Särimner, så till vida som den, för hvar gång den slaktas, gladeligen står upp igen dagen därpå, var kungliga teatern ändtligen den 9 december färdig med sin första stora nyhet, hr Stenhammars musikdrama »Tirfmg». Dettahade motsetts med förväntningar så stora, att de väl blott till en del kunnat blifva uppfyllda. Någon ny æra i den svenska tonkonstens historia torde Tirfing icke ha inledt, därom kan man ju nu komma öfverens. Möjligen betyder den i stäl let en afslutningspunkt i hr Stenhammars egen utveckling, ty kanske inser han nu, att vägen till det svenska nationela musikdrama-, efter hvilket vi alla längta, icke går så direkte öfver Wagner, som han trott. Den svenska folktonen borde väl genomsyra det, alldeles som t. ex. czechernas vemodiga folkvisor och lefnadsglada danser äro den lifsluft, i hvilken Smetanas verkligt nationela operor andas. Hr Stenhammar har nu visserligen, ehuru föga konsekvent, användt den svenska folktonen, men då blir hans musik icke särdeles intressant. Kanske beror detta på, att han icke förstått, att det bästa mönstret här är Söderman.