Sida 32
utan att vinna nÄgot af mannakraft. Huruvida dessa tvÄ, mannanaturen och ynglinganaturen, nÄgonsin kunna sammanbo och trifvas tillsammans, Àr en svÄrlöst frÄga, och om Snoilsky kan det sÀgas, att han ypperligt bemött ynglingakritiken, nÀr han riktat orden till Onkel Adam:
Var glad, du Onkel, fast kritiken kom med protester hÀr och dÀr. Hvem vet om icke just tendensen för Sverige gjorde dig sÄ kÀr!
Det svenska och det innerliga skall öfverlefva teorin; ej konsten utan hjÀrtats snille gör oförgÀnglig poesin.
Och kanske Snoilsky gjort mer Àn sagt ett vackert minnesdrapa om en annan, honom vida underlÀgsen, nÀr han fortsÀtter pÄ följande sÀtt:
Liksom ditt verk i daggfrisk ungdom stÄr kvar ifrÄn en tid, som flytt, se'n glömskan gallrat ut oss andra, af vÄra barn du kÀnns pÄ nytt.
PÄ nytt de lyssna till den maning, som var ditt enkla lefnadsbud, att Àlska mer Àn lyckans hÄfvor sitt land, sin like och sin Gud.
MÄhÀnda kommer denna ödmjukhet att bÀra den frukten, att i andra och tredje led dessa verser bli tillÀmpade pÄ Snoilsky sjÀlf.
*
FRU LENA PĂ TROJENBORG.
(FOLKBOKSMOTIV.)
Af E. A. KARLFELDT.
Fru Lena satt pÄ Trojenborg, hon satt i sorg, och ögats tÄrar blÀnkte. Hon tÀnkte pÄ den unge prins, den hon sin ömhet skÀnkte. Hon visste han drog ut till kamp just nu frÄn stadens murar; hon hörde hÀstars gny och stamp och vrÄl af vreda lurar.
Hon drömde sina öden om, förr'n herden kom frÄn fjÀrran bÀrg och dalar: om drottningskap och lugna Är i Spartas kungasalar. Hvad Àr det dunkla lifsbehof, som kedjor sÄ kan stycka och gör del ljuft att ge till rof sin Àra och sin lycka?
Nu stÄnda mÀnnen svÀrd mot svÀrd frÄn vidan vÀrld, och hjÀlteblodet spilles, och Hektor dör den röda död för ljungaren Akilles; nu hÀrjas Priams hela stam, och stÀder stÄ i lÄgor, blott för att skeppets brudbÀdd sam en natt pÄ hafvets vÄgor.
Det kom ett bud till Trojas borg, det kom med sorg i blickarna och orden. »Den yngling, fru, som du höll kÀr, Àr slagen död till jorden.» Fru Lena sad': »Stort Àr att dö sin kÀrlek att försona, och att hans graf fÄ rosenströ Àr mer Àn makt och krona.»
*
