Ord och Bild: 1899

TRE DIKTER.

Af PER HALLSTRÖM.

Kvinnor.

"NT u! Hvad var det? För min blick något ]just och mjukt och vekt, och om kinden var det som en luftning gick, som i varma fläktar lekt sommarvinden.

Jordens döda kvinnor såg jag i grafvens hvita dräkter tysta skrida.

Håret tungt på axeln låg; ögonen mot fjärran släkter drömde vida.

Munnen, log den eller skalf? Hörseln, höllo än den fången döda röster?

Eller klang, där himlens hvalf vidgades i soluppgången, sång i öster?

Händer korsvis mot hvarann darrade för halft betvungna blodets flöden

hårdt mot barmen, men där brann mellan deras fingrar sprungna purpurglöden.

Röda blom ur hjärtats grodd, skörden, som ni födts att bära, mö och moder! Hvar er gåta mig betrodd kände jag, och sällsamt nära jag förstod er.

Där, blott där ert väsens ord, solen, som ert mål förgyllde, ni som stredo!

Där var allt, som kved mot jord i er sorg och ögat fyllde, när ni ledo.

Trängtan blott att helt sig ge,

att åt eldens glöd sig skänka

och förbrinna,

blind af ljusets prakt ej se,

icke vilja, icke tänka,

helt försvinna,

Slutas tätt och mjukt i famn, lefva sagan 0111, den gamla, evigt unga,

le mot åtrådt modersnamn, när mot knäna händer famla, röster sjunga.

Det var hjärtats djupa skri,

det var lifvet hos er alla,

och ni lefde,

kände tiden dra förbi,

tung och lätt, och mörkret falla,

som er kväfde.

Er det tog; hvar brusten röst dränktes, som med stora vattens kylda vågor,

er — men elden i ert bröst brann ännu i stjärnenattens tusen lågor.

Ojämnt skänkte ödets lott.

Blidt och ljust den några format

glädjevarma,

men den dref mot hat och brott andra fram i köld, som stormat om de arma.