Sida 33
HOFMĂNNEN.
Af OSCAR LEVERTIN.
Jobsposten om Kongliga Kammarherren Baron Fredrik Ungern von Sternbergs plötsliga frÄnfÀlle hade ryckt ur en pÄbörjad sommaridyll med filbunke, smultron och prosten Drysenii Lisa-Lotta, Kammarherren hos Hennes MajestÀt Drottningen, Grefve Jean-Jacques Bunge. Hals öfver hufvud hade han lÀmnat Elfsjö slott, Äkt natt och dag, och nu höll han pÄ att sprÀnga pappa Priitz' skjutskrakar frÄn Fittja för att innan aftonen hinna till Stockholm.
Ungern hade varit Bunges bÀste vÀn. Ungern hade tagit löfte af honom vid deras sista möte, att han skulle brÀnna papperen i hans secrétaire, om nÄgot hÀnde. Mon Dieu, hvad skulle hÀnda? Oh, mon cher arni, hvem vet, nÀr allas vÄr grande tante Clotho approcherar med sin sax? Och Ungern hade lett litet besynnerligt, tyckte Bunge, men Ungern log alltid pÄ sista tiden, och Bunge hade upphört att grunda pÄ meningen i alla dessa leenden. Och nu var han död! Bunge ville icke tro det, som folk pÄ sjukhus ej tro, att de amputerats.
Ungern och han hade samma dag dragit de hvita pagestrumporna pÄ, sam-
ma dag första gĂ„ngen haft cour och lĂ€rt, hur man bĂ€ttrade pĂ„ madam Pihlgrens dĂ„liga kosthĂ„ll med hallonglacerna och muscaten vid kungliga taffeln. Ungern och han hade samman haft sina första aventures d'amour, bĂ„de de lĂ©gĂšra med mademoisellerna Spaas och de högtidliga med grefvinnan Ărnsköld, och hur hade de icke hviskat samman i vrĂ„arna under de lĂ„nga assemblĂ©erna och lett i samförstĂ„nd, nĂ€r de sköna gingo förbi vid sina kavaljerers armar. Ungern ooh han hade samtidigt blifvit hofjunkare, och mot hof-fruntimren och de sköna damerna i staden varit tvĂ„ sammansvurna pirater, som togo priser och eröfrade Berg op Zoom. Det hade varit en evig budvĂ€xling med löpare emellan dem, och lĂ„nga kvĂ€llstimmar hade de suttit i reciproque confession öfver röfvade bröstbuketter och stulna skospĂ€nnen! Och en gĂ„ng pĂ„ Drottningholm, nĂ€r högst salig kung Adolf Fredrik Ă€tit tre tallrikar sockertoppskĂ„l vid sitt karusellbord, hade han mött dem i korridoren och med kinesiska sidennattrocken hĂ„rdt tryckt om magen ropat:
»Tu Ungern och tu Bunge, Ni Àr mans ett par verfluchte skÀlmar!»
