Sida 540
UR BOKMARKNADEN.
august strindberg. Vid högre rÀtt. TvÄ dramer.
Stockholm, C. & E. Gernandt.
NÀr man lÀser det första af dessa bÄda dramer, fÄr man nÀstan den förestÀllningen, att Strindberg, den fruktade revolutionÀren, plötsligt förvandlats till en gammal hygglig byskolelÀrare i glasögon och med rottingen framför sig pÄ katedern. Han har just hÄllit en lektion i kristendomskunskap, men han har mÀrkt, huru barnen varit förströdda och ej förstÄtt eller velat höra pÄ de beniga saker han talat om. Men de skola lyssna, och de skola förstÄ.
Med allvarliga ögon men ett godmodigt leende doldt i mungiporna börjar han dÄ med sagans evigt unga »det var en gÄng». Det var en gÄng tvÄ gamla, mycket elaka mÀnniskor, sÄ elaka, att Guds sol alltid passade pÄ att brÀnna dem, hvar gÄng de utsatte sig för hennes strÄlar. DÀrför gingo de alltid och smusslade i sitt mörka nÀste, grÀfde i kÀllrar och kistor och tÀnkte blott pÄ att samla skatter. Icke heller unnade de andra mÀnniskor nÄgon glÀdje, utan de voro sÄ snÄla, att de satte sina barnbarn i kÀllaren, endast dÀrför att de tagit upp en persika, som fallit ned frÄn trÀdet. Men en frÀmmande gosse kom till de smÄ barnen, och det blef plötsligt ljust i kÀllaren, och han förde dem ut i en hÀrlig trÀdgÄrd och lÀrde dem lekande att vandra pÄ dygdens stigar. Till de bÄda gamla skickades dÀremot »den andre», hvilken de lÀnge i sina förbannelser Äkallat, och han förföljde dem och pinade dem svÄrligen och tvingade dem slutligen fram till den stora vÀntsalen, hvarest lÀmpliga medel finnas att tukta Àfven de mest förhÀrdade. Och sÄ mÄste Àfven de slutligen gÄ in i
sig sjÀlfva och böja sina sinnen, och den dag randas, dÄ Àfven de nÄ fram till försoning.
Sagan har varit högst underbar, och barnen hafva med giriga ögon lyssnat till alla de omvÀxlande hÀndelser, som förekommit i densamma. SÀkerligen hafva de flesta Àfven anat den djupare betydelsen, som legat dold i berÀttelsen och mÀrkt, huru den allvarlige skolmÀstaren i sjÀlfva verket, liksom förut under lektionen, talat om synd och skuld, om lagens strÀnghet och evangelii glada budskap. Till yttermera visso har möjligen lÀraren i Àkta god medeltidsstil slutat med en moralizatio och sjÀlf utlagt sin berÀttelse: Lagmannen och lagmanskan Àro de syndiga mÀnniskorna, hvilka hÀr i vÀrlden vandra, som om ingen Gud funnes. DÀrför blifva de till en tid djÀfvulens byte. Men Gud förbarmar sig dock öfver dem, och djÀfvulen Àr endast det redskap han anvÀnder för att slutligen tvinga dem till sig. Den frÀmmande gossen Àr Jesus, o. s. v.
SÄdan Àr i sina hufvuddrag den barnsliga berÀttelsen i det första af dessa dramer, i hvilka de goda belönas och de orÀttfÀrdiga straffas med en rÀttvisa, som icke Àr af denna vÀrlden. Behöfver det tillÀggas, att sagan Àr högst fantasifull? SÄ enkelt som innehÄllet Àr, sÄ pikant Àr det anrÀttadt. Det finnes en seen, hvilken halft allegoriskt erinrar om vÄra första förÀldrars vistelse i paradisets lustgÄrd; djÀfvulen, »den andre», som Àfven spelar en rol i dramat, Àr högst originelt uppfattad, nÀmligen sÄsom en varelse, hvilken sjÀlf gÄr ikring och gör bot och, lÄngt ifrÄn att locka andra pÄ onda vÀgar, spökar utanför helvetet för att hÄlla mÀnniskorna dÀrifrÄn.
