Ord och Bild: 1899

BETTY HENNINGS-TURNÉEN.

Af karl hedberç.

Efter en frånvaro af nio år har Dan-, marks för närvarande erkändt förnämsta skådespelerska, fru Betty Hennings, åter gästat vår hufvudstad, denna gång med eget sällskap, samt icke mindre varmt emottagen och hyllad än fallet var vid hennes båda föregående besök härstädes. Och äfven den som i likhet med mig icke kunde undgå att finna, att hennes talang under de gångna åren förlorat åtskilligt i friskhet och omedelbarhet, måste icke desto mindre erkänna, att hyllningen icke var annat än i sin ordning, ty när det gäller en så framstående konstnärinna som fru Hennings, är man icke endast skyldig att tänka på, hvad hon är, nu när genom naturens lag hennes konstnärsbanas zenith är uppnådd och passerad, utan äfven på hvad hon dessförinnan varit. Stockholmarnes mot främlingar så allbekanta älskvärdhet hade således i detta fall fullt skäl för sig, och om jag i det följande kommer att rikta åtskilliga anmärkningar mot fru Hennings och hennes spel, så är det därför att en kritiker tyvärr har andra plikter än den att vara älskvärd.

Innan jag närmare ingår på hennes utförande af de olika roler, i hvilka hon uppträdde, vill jag dock med odeladt erkännande framhålla en sida af hennes konstnärskap, som med hennes prestationer icke har något direkt att skaffa, men som ändock är betecknande för, hvilken sann konstnärinna hon är — jag menar det sätt, på hvilket hon valt det sällskap, som medföljde henne. Det är väl något tämligen enastående, att en stjärnturné, som ju denna genom fru Hennings stora namn och rykte kunde göra anspråk på att vara, innesluter så många

goda, delvis utmärkta förmågor, som här var fallet, och den ytterligare omständigheten, att fru H. aldrig sökte göra sig gällande på sina medspelares bekostnad utan alltid höll sig inom planet för sina uppgifter, gjorde detta förhållande så mycket mer berömvärdt. Det gaf sällskapets föreställningar en välgörande prägel af enhetlighet och från alla främmande element befriad konstnärlighet, och fru Hennings har där gifvit ett exempel, för hvilket man i hög grad har anledning att vara henne tacksam — en tacksamhet som äfven utsträcker sig till de prof på ung och god dansk dramatisk konst, som vi därigenom blefvo i tillfälle att bevittna, och hvilka voro lika uppfriskande som lärorika.

Tournéens första program utgjordes af ett här icke förut uppfördt franskt skådespel, »Barnet» af H. Brieux, som i Paris väckt en viss uppmärksamhet men här blef mycket kallsinnigt emottaget — i mitt tycke betydligt mer, än det förtjänade. Det är visserligen genom sitt utprägladt tenden-siösa innehåll och syfte något tålamods-frestande på sina ställen, så mycket mer då det ämne, som det behandlar, hos oss redan för länge sedan är utdebatteradt, men det bjuder på flera väl skrifna, fast stundom till sin uppränning kanske något konstruerade scener, hvarjämte den kvinnliga hufvudpersonen i sitt förhållande till de båda männen, den frånskilde och den nuvarande, är tecknad med en i sin psykologiska skärpa slående sanning. Med ett fullt lyckligt återgifvande af denna rol hade man nog också mera ryckts med — nu däremot lämnade fru Hennings' spel trots många fint tänkta detaljer en tämligen obe-