Ord och Bild: 1899

midsommarvaka.

37I

hviskning! Hvad gör det, hur många timmar dagen sedan skänker honom, — han har skådat dess skönaste ögonblick ansikte mot ansikte och vet, hvarför han lefver.

Det for en darrning öfver sländans fina vingar, och vasstråt skälfde lätt; morgonens första kåre strök med sakta, omärklig krusning öfver vattenspegeln; och jag visste, att nattens bindande trollmakt var löst och att naturen skakade af sig drömmens och dvalans domning.

Guldglansen i norr hade slocknat ett ögonblick men tändes igen till en skär rodnad, allt bjärtare och bjärtare, där solen nalkades öfver trädtopparna. Barrskogens sus vaknade och fåglarnes första locktoner och insekternas fina surr, däm-padt och beslöjadt ännu, liksom i bidan.

Nu tändes den första gnistan öfver skogsbrynet, och solen höjde sitt strålande anlete och kastade sina första ljusa blickar som hoppande guldstänk öfver vattnet: och i samma ögonblick bröt hela skogens fågelvärld ut i morgonens stora jublande symfoni. Långsamt, skälfvande af tyst, oändlig trånad, öppnade den stora näckrosen sitt slutna, bländhvita blomhölje och vände sin egen sol emot ljusets bad; och min slända lyfte sina gnistrande vingar. Hon sväfvade några gungande tag öfver vattenytan, där solglittret dansade och lekte mellan de hviskande vasstråna; så spände hon vin-igarna och flög — hän emot solen, — och mina ögon bländades och lämnade henne, — dit, där ingen kan följa och fånga henne och där blicken drunknar i ljus.

INTRYCK FRÅN KONSTUTSTÄLLNINGARNA.

AF KARL WÅHLIN. Med i bild.

För den, som på vägen till eller från endera af våra nyligen afslutade större konstutställningar ägnade någon stund åt naturbetraktelser (hvilket bland annat kan hafva det goda med sig att öfva blicken till konstbetraktelser), låg det nära till hands att reflektera öfver den djupa parallelismen emellan naturens ifver att bringa oändligheten af hela sitt slumrande lif i dagen och den oemotståndliga driften hos konstnären att pröfva arten och styrkan af alla sin personlighets möjligheter.

Huru ändamålsenlig och fulländad, tänkte man kanske då, är icke med hänsyn till sitt förlopp och sina resultat den förra processen jämförd med den senare! Om också naturen utvecklar ett oerhördt slöseri af krafter, så att det allra mesta af lifsämne måste förtvina utan att kunna uppfylla sin bestämmelse, så finnes det dock

för dessa krafters utveckling intet annat hinder än afgränsningen inom naturens egna skrankor. Hos trädet råder ingen villrådighet 0111 hur det skall växa, och hela sin energi sätter det in på öfvervinnandet af yttre motstånd. Huru lätt och omärkligt dör icke i den vaknande naturen allt, som icke äger de fulla, starka lifsbetingelserna! Med hvilket jubel utvecklar sig icke stjälken ur roten och blad och blomma ur stjälken, endast elementerna gifva sitt bistånd !

Mörk och tragisk ter sig vid sidan 0111 denna utveckling den, hvars blomma och frukt är konstverket. Mörkare och mera tragisk blifver den dag för dag. Ju mera mänskligheten äter af kunskapens träd på godt och ondt —- och när har det ätits däraf så som i våra dagar? —, dess mera villrådig måste den stå inför det instinktiva