Ord och Bild: 1899

GEORG BRANDES' SAMLEDE SKRIFTER.

Af CARL BEHRENS. Öfversättning från förf:s manuskript.

Det hör till sällsyntheterna, att en författares samlade skrifter utgifvas under hans lifstid, men när det sker, kan det tagas som ett bevis på, att hans betydelse är fastslagen och att han uppnått den stora ryktbarheten.

Något bättre vittnesbörd om att Georg Brandes slagit igenom än den af Gyldendalske Boghandel i Köpenhamn föranstaltade upplagan af hans samlade skrifter kan man följaktligen icke finna. Under uttalanden af sympati från alla håll i pressen, med varma loford från själfva den högofficiela »Berlingske Tidende» har första häftet utsändts. Och det egendomliga inträffar således, att Georg Brandes, som under de första tjugofem åren af sin lifsgärning var ett förargelsens tecken för en ■del af pressen, som i honom såg en man, hvilken ville lägga torpedon under -det bestående samhällets ark, nu skördar erkännande från alla håll. Det är icke han som har förändrat signaler. Hans kärlek till sanning och frihet är oförändradt den samma, de stolta ord han vid sin första universitetsföreläsning uttalade kan han den dag i dag är underskrifva. Men de män, som under loppet af tjugofem år ihärdigt angrepo och förföljde honom, de nationalliberales sista utlöpare, hafva förändrat sig — eller rättare sagdt: de äro antingen döda eller utan nämnvärdt inflytande. Och deras arftagare inom pressen ha lärt för mycket af Brandes för att angripa honom.

De samlade skrifterna prisas därför nu i blad, som kanske vid hvart särskildt verks utgifvande rasat vildt. Tiden har förän-

drat sig — blott icke det officiela Danmark, som regerar universitetet. Då Köpenhamns universitet tjugu år efter Hauchs död åter fick en professor i estetik, blef det icke Brandes — hvilken Hauch hade designerat till sin efterträdare —, utan docenten i dansk litteraturhistoria, teologie kandidaten Julius Paludan, hvars tillsättning trumfades igenom, trots filosofiska fakultetens motstånd.

Georg Brandes blef icke professor, och han blir det icke. Ty då nyligen filosofiska fakulteten med alla röster utom två — af hvilka den ene var professor Paludan — föreslog Brandes till en extra ordinarie professur, kom det icke en gång ett svar från universitetet. Nej, det officiela Danmark är oböjligt — ännu.

Emellertid har det i längden föga att betyda, hvad några mandariner tänka om litteraturen. Georg Brandes har vunnit ett erkännande långt djupare och värdefullare än det officiela. Han har ingått i det offentliga medvetandet som ett af Danmarks berömdaste nutidsnamn, som en man till hvars litterära domar man lyssnar världen rundt. Läser man i Norden hvad han yttrar om Henrik Ibsen, om Strindberg och Tegnér, så studerar man i Tyskland hans undersökningar om Lassalle och Nietzsche, i Frankrike hans essayer öfver Maupassant och Zola, i England hans böcker om Shakespeare och Disraeli, i Polen hans intryck från detta land, o. s. v. Han är en universel man — han, som dock först och främst är dansk, är en »trofast och iakttagande älskare och odlare» af det danska språket, af den danska kulturen, för