Ord och Bild: 1899

HYMN TILL PROSERPINA.

(EFTER STADFÄSTELSEN AF DEN KRISTNA BEKÄNNELSEN I ROM.)

EFTER ALGERNON CHARLES SWINBURNE.

Vicisti, galilæe!

Länge jag lefvat och ett skådat: att kärlek förgår.

Läk, om dess smärta du sett, jungfrugudinna, mitt sår!

Mer än i morgon, i dag, skiften som gråta och le,

vill du för kval och behag sömn oss, Proserpina, ge.

Vinet att drömma oss lär, sorg ger för dufvolek rum.

Fadd mot din gåfva mig är drufvans som kärlekens skum.

Skön är Apollo som gud, lyra och hår utaf guld,

likväl hans lättaste bud blifvit mig bördor af skuld.

Se, utaf sång är jag sjuk, lagern likt törnen mig skär,

hvila i dvalfamning mjuk vill jag från trötta begär;

ty öfver människokif gudarne le åt vår nöd,

grymma som kärlek och lif, ljufva som glömska och död.

Bleknade gudar med namn plånade ut nr vår tro,

grafven er bjuder sin famn, Lethe er bjuder sin ro.

Ung har en gudom stått fram, klädd uti mildhetens dräkt,

och edra spiror, hvad skam, endast med blomstänglar bräckt.

Mig är dock glädjen förbi, dagarna svepta i grått,

tingen förkrympta och vi glömska af fröjder som gått;

matta af varandets strid, tyngda af makternas harm,

suga vi ännu därvid droppar från kärlekens barm.

Bröder, o hören min röst, hören min tröstande sång!

Uti förtorkade bröst mjölken skall sina en gång.

Tag, galilé, livad du vill, lifvet besjung i en psalm,

aldrig dock dig höra till lyra och lager och palm,

knoppande jungfruvän barm, hvit såsom dufvans och vek,

glädje, som ännu är varm, kärleks bevingade lek.

Hvad kan du gifva så skönt, du med försakelsens lag?

Intet, ty lifvet är grönt blott för en sommarljus dag.

Kom ifrån skuggorna än någon att njuta på nytt,

kom för att börja igen dag, som till afton sig bytt?

Skuggbleke gud galilé, alla af tårar ha nog,

du, som med möda och ve ännu oss hårdare slog,

dimma din andedräkt spridt, galla till dryck du oss gett,

nöjet, som prydde sig fritt, dystert i sorgdok du klädt.

Somna, ack, somna jag vill, världen blir bitter till sist,

intet att trygga sig till, lidandet endast är visst.

Själen, en klippa, som stum bidar i sjö utan strand,