Ord och Bild: 1899

TILL CANIPIA.

Af OSSIAN NILSSON.

Jag såg det leendet af hån, Canidia, när jag vid bägarklang bland vänner

skämtade. Jag såg det leendet af hån, Canidia, när mina blickar efter kärlek flämtade. Jag drack en klunk, och ledigt, o Canidia, i dryckens spegel dragens lugn jag hämtade.

Skalkaktigt leende jag klingade och kvad om återseende.

Ironisk var du, skarp af salt, Canidia. Jag läste, hur du ohöljdt mig föraktade. Mitt skämt var dumt och krystadt, o Canidia, och på hvart ord du spefullt stod och vaktade. Men mina ögon lyste, o Canidia, ej mindre bjärt, och ej min läpp sig saktade.

Satirer regnade, och alla, alla voro dig de ägnade.

Ju mer du hånade och log, Canidia, dess mera jublande min strupe skrattade. Och när din kyla frös till is, Canidia, vid andra hjärtans brasa eld jag fattade. Och när du såg mig drucken, o Canidia, på nytt den rågade pokaln jag skattade.

Och du, du kände det: af förödmjukelse i ögat brände det.

Än hoppades en seger du, Canidia, likt gladiatorn, efter andan hämtande, som girigt granskar fienden, Canidia, om trötthet spåras ej i barmens flämtande.

Du såg mot jorden krossad, o Canidia, ty som en triumfator stod jag skämtande.

Och bägarn klingade, och högre, högre faunens jubel svingade.

Du skulle sett min arma själ, Canidia, när dina stötar du emot mig riktade. Du skulle sett din fiende, Canidia, hur leendet på ,dolda tårar sviktade, regnbågen likt, ty hjärtat kved, Canidia, när ögonen mitt skälmska löje diktade.

Men du, Canidia, i enrum grät och suckade: Perfidia!