Sida 365
33r
hvilken tillfredsstÀllelse har Ni ej betraktat nationens vaksamma klokhet, som bragt pÄ skam de högfÀrdiges och ondes rÄdslag!
Sannerligen, man kan ingalunda förneka, att Àran af ett sÄ prisvÀrdt företag tillkommer hela Frankrike. Men Eder blick Àr för genomtrÀngande, Herr President, för att ej hafva igenkÀnt kyrkan och dess trogna i spetsen af dem, som stöda ordningen. Ja, dessa voro i frÀmsta ledet, hÀlsande med vördnad och förtroende hÀren och dess chefer. Och var ej detta rÀtta platsen för Hans tjÀnare, som velat lÄta kalla sig HÀrskarornas Herre och enligt Bossuets
kraftiga uttryck helgat dem genom att taga detta namn!»
SÄ skref biskopen, sÄ kÀnde hans kristtrogna församling, i den riktningen befallde generalerna, förfalskade officerarne, voterade kammaren, dömde domstolarne. För första gÄngen pÄ oÀndligt lÀnge var Frankrike enigt, enigt sÄ nÀr som pÄ en liten skara Àrliga mÀn af alla trosbekÀnnelser, af alla partier, en liten fÄtalig skara, som lÄgade och vÄgade för rÀtten, och i frÀmsta ledet bland dessa, slungande hela sitt bitande förakt i ansiktet pÄ de triumferande brottslingarne, ser man Anatole France.
UR BOKMARKNADEN.
Oscar Levertin. Diktare och drömmare. Stockholm. Albert Bonniers förlag.
Författaren talar om mÄngt och mycket i denna samling, om svensk och utlÀndsk kultur, om skalder och filosofer, om konstnÀrer och gamla drömrika stÀder. Apropos öfversÀttningen af Dantes Vita nuova berÀttar han den provençaliska och Àldsta italienska kÀrlekslyrikens historia, visande oss de element, af hvilka det moderna kÀrleksidealet formats. PÄ nÄgra sidor utkastar han ett portrÀtt af Renan, som Àr ett litet mÀsterverk af stÀmningsfull berÀttarekonst och skarp analys. Han skrifver sympatiskt om Viktor Rydberg, men pÄ samma gÄng med öppen blick för hans begrÀnsning. Om allt talar han med en sakkunskap, som gör att man erinrar sig, att författaren skrifvit mÄnga och lÀrda arbeten; man skulle eljes lÀtt kunna glömma det, ty man mÀrker ej spÄr af nÄgot bokdam i dessa skisser. TvÀrtom, han kÄserar om alla dessa olika personligheter och frÄgor med en lÀtthet och ett behag, som gör det till endast en njutning att lÀsa och med en kÀnsla och en stÀmningsrikedom, som nÀstan förvandlar dessa essays till en diktsamling pÄ prosa.
Minst lyckad Àr författarens skiss öfver
Verner von Heidenstams skaldskap, fast Àfven den innehÄller högst intressanta och tÀnkvÀrda partier. Men dÀr Àr stundom nÄgot oklart och hoppande i tankarnes gÄng, och synpunkten Àr vÀl knappast riktigt vÀld. Eller Àr det mÄnne ej för mycket att sÀga, att Verner von Heidenstam Àr »kulturskalden», typen pÄ denna kritiska naturbegÄf-ning, hvilken pÄ reflexionens vÀg smyger sig in i den ena lifssfÀren efter den andra, för att endast objektivt spegla individerna omkring sig? Hans andra diktsamling har ett helt annat kynne Àn den första, men beror detta ej lÄngt snarare pÄ yttre förÀndring Àn pÄ inre utveckling? Skalden har flyttats frÄn Orientens skarpa solljus upp under Tivedens mörka furor, och Nordens mulna himmel har kastat sina slagskuggor öfver hans sjÀl. »Hans Alienus» innehÄller vidunderligt sköna enskildheter, men sÄsom helhet gifver den vÀl knappast, hvad den vill gifva, och detta just dÀrför, att skalden saknar den objektiva tÀnkareblicken. Och tala ej Ànnu ofta hans karoliner sÄsom lazzaronerna i »Vallfart och VandringsÄr?» Det tyckes mig som om Heidenstam alltjÀmt lyckades bÀst, dÄ han Àr den kÀcke »improvisatorn», ett slags modern Tegnér, hvilken Àlskar de omedelbara kÀnslorna,
