Sida 355
BRUKARENS SĂ NGER.
Af INGEMAR FINNE VON MELSTED.
ValborgsmÀssa.
Nu mörknar fÀstets blÄa kupa öfver Äkrar, skog och slÀtters grus och förvÄrkvÀllens trÄnadsdjupa skuggor skymma öfver hem och hus. DÄ tÀnder jag pÄ bergets stupa Valborgseldens unga segerljus och lÄter heta tungor glupa öfver törets trÄ med girigt sus.
Jag lÀmnade mitt grubbels hÄla och de domnadstunga tankars gÄng, nÀr östersol jag kÀnde strÄla varmare mig mot pÄ tröskelspÄng. I skÀlm jag spÀnde tyst min fÄla och mot höjden drog med virkets fÄng. Jag glÀds, nÀr dessa brÀnder köla under löfvets sprickning, lÀrkans sÄng.
Lys vÄren in, du friska lÄga, i mitt sinnes frusna ödeland och unna svar den gamla frÄga, som i lÄngan tid mig fjÀtterband. Mig skÀnk en plötslig lyckas rÄga, ej jag nöjes med ett fattigt grand. Jag vill ha tröst för vintrig plÄga af en vÀnligt vid och gifmild hand.
Midsommarvaka.
Polskans klapper, jungfruskratt, strÄkens skorr mot felastrÀngar ljuda genom klarljus natt öfver Äs och slÄtterÀngar.
Ord och bild, 8:e Ă„rg.
Frylets stÀnglar, rÄgens strÄn hviska vekt i drömskir dager. LÀtt frÄn herrgÄrdshÀckens slÄn hvitblomdoftens Änga drager.
Nu Àr alla löftens tid, Margit, du min gÄfva maka! Kom med mig i lummig lid till vÄr kÀrleks sommarvaka!
Hör du vindens vals i skog, susets sÄng i barrig krona? UgglelÄten Àndtligt dog, blida soningsröster tona.
Liens stÄlegg strykes snart blank och skarp mot sliparstenen. Bondegossen skÀr med fart hagens klockor, starr vid renen.
Fyllda ax pÄ skördens dag, slagans gÄng i bergad gröda följa odlarns tunga tag vid hans vÀrf i vÄrens möda.
Ock vÄr unga lyckas frö
skall i blom och frukter springa.
Födas, Àlska, fostra, dö,
det Àr lott för rik och ringa.
SĂ„dd.
Min Äkers mörka marle Àr röjd och djupt af jÀrnet randad, dess jord, af harfvens tÀnder plöjd, med sÄningssÀdet blandad.
21
