Sida 230
Karl af Geijerstams författarverksamhet. Af Robinson. Med 1 bild
2 18
hjalmar söderberg.
sedan fördjupar sig i drömmar om en framtid, då hvarje torpare skall kunna njuta af Shakespeares dramer och Wagners musik, då är undertecknad, efter hvad jag fruktar, för litet trosmänniska att längre kunna följa henne med oblandad andakt. Icke i den mening, att jag skulle betvifla möjligheten af ett sådant framtidsperspektiv; men det ger mig den stämning af fadd och en smula löjlig lycka, som jag känner igen från de stunder, då jag suttit fördjupad i drömmar om min egen framtid och i fantasien skurit för mig så breda skifvor af lyckans bulle, att jag till sist icke längre haft något kvar att längta efter.
Men måhända är det nu jag som i min tur har tänkt mig lyckan som en kub i stället för en grufva.
Man har, då man slutar detta verk, en känsla af att vår inhemska litteratur det förutan skulle vara väsentligt fattigare, att dess författarinna är en andlig kraft, une grande semeuse, som vi icke skulle ha råd att undvara. Och ju närmare man tränger in i hennes tanke och hennes verk, desto klarare står hon för läsaren som en af de frigjorda och finslipade personligheter, »hos hvilka man knappt vill tala om fel, endast om gränser».
KARL AF GEIJERSTAMS FÖRFATTARVERKSAMHET.
AF ROBINSON. Med i bild.
Om den så plötsligt hädangångnes få men liffulla kritiska insatser i vår unga literatur kommer antagligen under närmaste tid att talas, kanske äfven skrifvas, åtskilligt. Ty de voro ju enkom ägnade att väcka inom en viss grupp läsare sympati, inom en annan rent af fiendskap, såsom intimt berörande det samtida tankelifvets kamp för egen tillvaro, detta i hvarje tid djupast uppskakande af alla slags ämnen för författareskap.
Den arbetsamme ämbetsmannen och familjeförsörjaren kunde väl endast offra korta stunder af dagen åt sin ifrågavarande älsk-lingsid; hvarken meddelandenas systematisering eller de skriftliga detaljuttryckens slutgiltiga ans ägde rätt att mer än ytterst återhållsamt ingripa på tjänste- och för-värfsomsorgernas nit- eller krafttillgångar. Och Geijerstam — med all sin iakttagare-och tänkarebegåfning — var ej till kropp och själ en af dessa snart räknade, dem vi påstå vara födda med en slöseriets fullmakt in blanco. Han var till ersättning en ytterst samvetsgrann tidsindelare, hvilken dagligen lyckades förmå krafterna att sträcka sig långt.
Det var ett helt egendomligt intryck enhvar snart måste vidkännas, ifall han verkligen kommit att fördjupa sig i någon af dessa uppriktiga, till tonen — »samtalstonen» skulle man vilja kalla den — så okonstladt försynta men till tankegången så logiskt skarpa och till känslotemperaturen så sjudande lidelsefulla skrifter. Meddelsamheten tedde sig i dem nästan barnsligt förtroendefull och sorglös, medan allt resonemanget likvisst rörde sig steg för steg framåt i ett bestämdt syfte så oaf-vikligen och med så uppenbar risk, att allenast de modigaste män pläga resonera så utan att förlora lynnesjämvikten. Alla kunna vi, när vi fått upp ångan och kommit i deklamationsstämning, »tala ur oss», som det heter. Men fråga är, om denna terminus teknicus då är så alldeles träffande. Säger man däremot oförbehållsamt sin innersta mening när som helst, utan att därför hvarken höja eller sänka talröstens tonsteg eller andra uttrycksskiftningar utöfver de hemmavana, alldagliga: då känna sig åhörarne en god del vissare om, att man verkligen talat ur sig. Det lär förr varit brukligt — sannolikt med hänsyftning på någon gammal saga — att säga om en sådan där samvetsvaken och natur-
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































































































































































































































































