Sida 244
2 18
hjalmar söderberg.
sedan fördjupar sig i drömmar om en framtid, dÄ hvarje torpare skall kunna njuta af Shakespeares dramer och Wagners musik, dÄ Àr undertecknad, efter hvad jag fruktar, för litet trosmÀnniska att lÀngre kunna följa henne med oblandad andakt. Icke i den mening, att jag skulle betvifla möjligheten af ett sÄdant framtidsperspektiv; men det ger mig den stÀmning af fadd och en smula löjlig lycka, som jag kÀnner igen frÄn de stunder, dÄ jag suttit fördjupad i drömmar om min egen framtid och i fantasien skurit för mig sÄ breda skifvor af lyckans bulle, att jag till sist icke lÀngre haft nÄgot kvar att lÀngta efter.
Men mÄhÀnda Àr det nu jag som i min tur har tÀnkt mig lyckan som en kub i stÀllet för en grufva.
Man har, dÄ man slutar detta verk, en kÀnsla af att vÄr inhemska litteratur det förutan skulle vara vÀsentligt fattigare, att dess författarinna Àr en andlig kraft, une grande semeuse, som vi icke skulle ha rÄd att undvara. Och ju nÀrmare man trÀnger in i hennes tanke och hennes verk, desto klarare stÄr hon för lÀsaren som en af de frigjorda och finslipade personligheter, »hos hvilka man knappt vill tala om fel, endast om grÀnser».
KARL AF GEIJERSTAMS FĂRFATTARVERKSAMHET.
AF ROBINSON. Med i bild.
Om den sÄ plötsligt hÀdangÄngnes fÄ men liffulla kritiska insatser i vÄr unga literatur kommer antagligen under nÀrmaste tid att talas, kanske Àfven skrifvas, Ätskilligt. Ty de voro ju enkom Àgnade att vÀcka inom en viss grupp lÀsare sympati, inom en annan rent af fiendskap, sÄsom intimt berörande det samtida tankelifvets kamp för egen tillvaro, detta i hvarje tid djupast uppskakande af alla slags Àmnen för författareskap.
Den arbetsamme Ă€mbetsmannen och familjeförsörjaren kunde vĂ€l endast offra korta stunder af dagen Ă„t sin ifrĂ„gavarande Ă€lsk-lingsid; hvarken meddelandenas systematisering eller de skriftliga detaljuttryckens slutgiltiga ans Ă€gde rĂ€tt att mer Ă€n ytterst Ă„terhĂ„llsamt ingripa pĂ„ tjĂ€nste- och för-vĂ€rfsomsorgernas nit- eller krafttillgĂ„ngar. Och Geijerstam â med all sin iakttagare-och tĂ€nkarebegĂ„fning â var ej till kropp och sjĂ€l en af dessa snart rĂ€knade, dem vi pĂ„stĂ„ vara födda med en slöseriets fullmakt in blanco. Han var till ersĂ€ttning en ytterst samvetsgrann tidsindelare, hvilken dagligen lyckades förmĂ„ krafterna att strĂ€cka sig lĂ„ngt.
Det var ett helt egendomligt intryck enhvar snart mĂ„ste vidkĂ€nnas, ifall han verkligen kommit att fördjupa sig i nĂ„gon af dessa uppriktiga, till tonen â »samtalstonen» skulle man vilja kalla den â sĂ„ okonstladt försynta men till tankegĂ„ngen sĂ„ logiskt skarpa och till kĂ€nslotemperaturen sĂ„ sjudande lidelsefulla skrifter. Meddelsamheten tedde sig i dem nĂ€stan barnsligt förtroendefull och sorglös, medan allt resonemanget likvisst rörde sig steg för steg framĂ„t i ett bestĂ€mdt syfte sĂ„ oaf-vikligen och med sĂ„ uppenbar risk, att allenast de modigaste mĂ€n plĂ€ga resonera sĂ„ utan att förlora lynnesjĂ€mvikten. Alla kunna vi, nĂ€r vi fĂ„tt upp Ă„ngan och kommit i deklamationsstĂ€mning, »tala ur oss», som det heter. Men frĂ„ga Ă€r, om denna terminus teknicus dĂ„ Ă€r sĂ„ alldeles trĂ€ffande. SĂ€ger man dĂ€remot oförbehĂ„llsamt sin innersta mening nĂ€r som helst, utan att dĂ€rför hvarken höja eller sĂ€nka talröstens tonsteg eller andra uttrycksskiftningar utöfver de hemmavana, alldagliga: dĂ„ kĂ€nna sig Ă„hörarne en god del vissare om, att man verkligen talat ur sig. Det lĂ€r förr varit brukligt â sannolikt med hĂ€nsyftning pĂ„ nĂ„gon gammal saga â att sĂ€ga om en sĂ„dan dĂ€r samvetsvaken och natur-
