Ord och Bild: 1899

algernon charles swinburne.

553

lika en stor och förträfflig människa. Det är icke endast ögats underbara skärpa, handens beundransvärda lätthet och kraft, som göra Rembrandt till den enastående mästaren. Han var ju utan tvifvel en god lärare för sina många elever, och bland dem funnos män af mycken begåfning. Han lärde dem att måla, att studera färger och ljus, och de togo af honom hans motiv, hans behandlingssätt, hela hans konsts yttre apparat. Och likväl är det så sällan vi brv oss synnerligen mycket om deras arbeten. Det saknas i dem det lilla, som är allt. Det saknas i dem mästarens anda, hans själ, hans känsla, det saknas det, som har grott för djupt nere i hjärtats botten för att kunna omplanteras.

Och det, är ju dock just allt detta som ger Rembrandts konst dess bästa egendomlighet, dess största kraft, som låter ett par lösa streck af hans hand blifva fängslande och innehållsrika.

Utställningarnas många teckningar voro i sanning minst lika så beundransvärda som målningarna; där funnos rader af storslagna kompositioner med ämnen från gamla testamentet, rader af hjärtgripande kompositioner till nya testamentet, oförlikneliga landskapsstudier, teckningar af små genremotiv, som i Rembrandts behandling blifvit öfverraskande rika och sköna. Öfverallt fanns det vid sidan af det glänsande liffulla en underbar finhet i känslan, något så djupt älskvärdt, ja, rent af älskande i uppfattningen. Han var hänförd af naturen, kärleksfullt stämd mot människorna, en glödande demokratisk humanist; alla stämningar kunde återljuda från hans själs känsliga strängar. Från ett stort och rikt hjärta utstrålade ljus och värme till hans konst. En älskvärdare, en i ordets sanna betydelse ädlare konstnärssjäl än Rembrandts har världen aldrig haft.

ALGERNON CHARLES SWINBURNE.

AF SIGRID ELMBLAD.

Med i bild.

Om det finnes något genom sin svårtillgänglighet för forskningsbegäret lockande land, så är det snillets värld. Själsriket öfver förnuftets gräns äger det outgrundligas tjusningskraft. Det är den andens nordpol, dit man sänder den ena mer eller mindre misslyckade expeditionen efter den andra, och som ändå alltjämt blir det stora okändas land, med djup, dem intet lod pejlat, och höjder, dem ingen vandrare sett toppen af.

Sådana andens höjder och djup äger i rikaste mått den engelske skalden Algernon Charles Swinburne. Det vore tröstlöst att försöka klämma in hans stora eldsjäl inom måttet af en karaktäristik. De gnistor jag samlat af glöden afse allenast att väcka en smula lifligare intresse för denne vårt århundrades store, hos oss jämförelsevis föga kände skald.

En engelsk litteraturkritiker och tillika hans vän, Edmund Gosse, säger i en Swin-burne-studie, att ibland alla namn på nutidens engelska parnass tre ha höjt sig öfver de andra i glans och vidt utbredt rykte, nämligen Alfred Tennyson, Robert Browning och Algernon Swinburne. Tennyson framhåller han som det respektabla partiets ypperste sångare. Browning kallar han en i intellektuel muskelstyrka oöfverträffad eklektiker, men åt Swinburne, så representativ som tidsföreteelse denna än är, finner han icke alls något lämpligt lådfack, intet praktband med guldsnittstitel att binda in honom i, och förklaringen härtill är ej svårt att finna. Swinburne är först och främst ensamhetsmänniska. Han har aldrig sökt någon publik, allestädes suveränt förbisett gemenskap i lifsåskådning och intressen. Hos Swinburne, trots hans entusiasm för friheten