Ord och Bild: 1899

NÄR GÖKEN GOL.

Ur en lefnadssaga upptecknad af HILMA ANGERED STRANDBERG.

Våraftonsolen gled öfver torgets små borgarhus och lämnade efter hand rådstugans urtafla och brunnens väldiga lejongap i frostig skugga. Men då hon hunnit till kyrkans torn, hoppade plötsligt ett gult sken in genom smutsiga små rutor på kopparslagarenkan Burmeisters verkstad och blottade allt ärggrönt i kärlens blanka kulör. Vid den glödande ässjan stod konstförfarne unggesällen Svante Nikodemus Kopp, het af spänning, och förtennte en kopparbolle till kärestans ullgarnsnystan. Som det var hans fierabend, gapade öfriga härdar dödt. Blott lärpojken Jonas hängde fräknig och lat öfver bänken och vred sin röda peruk i en jättetopp, under det han vanvördigt brydde:

— Tror inte I, jag kan finna ut eran käresta! — hon är väl snedögd, kan jag tänka, och skackbenter och led som ett blåkullatroll.

Gesällen fördrog det godmodigt nog, men när ljusstrimman bröt in, kastade han lödkolfven med sådan fart i baljan, att vattnet fräsande for upp i pojkens näsborrar. Och medan imman ringlade sig mot det svarta taket, kröp Kopp kvickt ur förskinnet, stötte upp den bastanta dörren till portgången och blickade rädd in på gården. Därpå drog han ljudlöst af

Ord och bild, 8:e årg.

träskorna och kilade i strumplästen öfver kullerstenarna. Men ack! en stackars gesäll är inte mycket lärd i underfundighet. Där stod hon ju, i stickad bahytt, som dittrollad på farstukvisten, den goda madamen, hjälplöst hopsjunken på sitt låg-halta ben, oansenlig i kroppen, brun i ansiktet som en kastrull.

— Hvart ämnar Koppen sig i kväll? smilade hon lent. Skulle inte en blecka smaka honom? Vackraste brygden sedan Mickelsmässan, skall jag ha äran säga.

Till råga på förargelsen lopp Jonas just förbi, oskyldigt hvisslande.

Gesällen hade stannat med sidan vänd åt madamen, blodröd tackade han för anbudet men finge nog cedera af den orsak, att ett viktigt ärende ut i staden, innan solen gick ned . . .

Ögonblickligen reste sig madam Burmeister till en fruktansvärd höjd på det långa benet, satte handen i sidan och skrek förolämpad:

— Bevara mig väl, inte vill jag hindra honom att förlusta sig, för det är väl ärendet, tänker jag.

Hvarefter hon haltade mot dörren men vände och knöt handen — skämt skulle det föreställa, ehuru det tedde sig alltför bistert.

— Gunstig han bör besinna, att med

16