Ord och Bild: 1899

382

erik hedberg.

vänd sådan, på ett mera konstigt än konstnärligt sätt. Fru H. visade här emellertid som alltid prof på mycken intelligent uppfattning och omsorgsfullt utarbetadt spel — hvad man i dylika roler saknar är, som sagdt, verklig omedelbarhet. Hennes medspelare fingo äfven denna kväll' tillfälle att dokumentera sig som fullgoda förmågor. Herr Schmidt spelade mycket karakteristiskt såväl den druckne sjömannen i »Guldkarossen» som den egenkäre skådespelaren i »Puppa och fjäril», herr Nielsen hade gjort en synnerligen god, om ock något för sträf figur af författaren i den sista pjesen — utom hvad jag förut sagt om herr Nielsen, vill jag särskildt framhålla hans förmåga att gifva sina scener en väl afvägd och förträffligt verkande stegring — fru Borchsenius var en ganska intagande och mycket dansk ingenue, herr Hofman likaledes en mycket dansk ung man, och herr Helle-man slutligen särdeles rolig i en liten birol.

Det är icke utan en viss känsla af underlägsenhet som man tänker tillbaka på

fru Hennings' och hennes sällskaps korta uppträdande härstädes. Visserligen är det ju en betydlig skillnad mellan att se skådespelare ett par, tre gånger och, som fallet är med våra egna sceniska artister, kväll för kväll år ut och in, då man ju slutligen måste kunna dem utantill, men det faktum står ändå icke till att ändra, att dessa vid Folketeatret i Köpenhamn — den teater, som i rang kommer efter »Det kongelige» och Dagmarteatret — engagerade skådespelare och skådespelerskor, som fru Hennings medförde, presterade en konst, som flerstädes syntes oss förstklassig. Lika goda krafter kunna vi möjligen uppvisa, ty några storheter voro de ju icke, men vid hvilken teater i Stockholm finna vi den entusiasm, det allvar och det uppgående med lif och själ i sina uppgifter, som utmärkte denna turnés unga artister? Kunde de därvidlag hos sina svenska kamrater åstadkomma ett väckande inflytande, så ägde deras besök här icke endast betydelse för stunden.

UR BOKMARKNADEN.

hos den latinska rasens bästa litterära alster.

Man har från olika håll förebrått professor Sabatier mer eller mindre svåra forsyndelser mot den kristna religionen i detta hans arbete. Själf har han besvarat alla invändningar af liknande slag genom att hänvisa till sin metod. Redan på titelbladet af boken har han angifvit den: hans framställning skall ske, säger han där, efter psykologien och historien. Han vill bedöma de religiösa företeelserna från synpunkten af människans själslif och af den historia, som dessa företeelser hittills haft. Många af de anmärkningar man riktat mot honom måste också förfalla, om man erinrar sig den begränsning af ämnet, som han själf gjort genom sin egen metod. Det är t. ex. orimligt att fordra, att han från den

Auguste Sabatier. Utkast till en religionsfilosofi efter psykologien och historien. Öfvers, af Nathan Söderblom. Stockholm, Hugo Geber.

Professor Sabatiers religionsfilosofi har redan blifvit mycket uppmärksammad ej blott i sitt hemland utan, man kan nästan säga, i hela den bildade protestantiska världen. Och den har icke blott lästs af fackmän utan måhända ännu mer af den bildade allmänheten. Äfven till många romerska kristne, isynnerhet i Frankrike, har den kunnat bana sig väg. Hvilken åskådning man än haft, har man ansett sig böra ta hänsyn till detta verk och erkänna dess betydenhet. Också äro dess tankar frukten af ett mångårigt och omsorgsfullt teologiskt detaljarbete, och framställningssättet är utmärkt af denna genomskinliga, måttfulla vältalighet, som man blott återfinner