Sida 655
fiolen.
60 X
blandar sig med de romerska traditionerna, af hvilka han var lÀrjunge till den grad, att han i dessa teckningar synes ha framstÀllt icke de antika gudarna sjÀlfva utan de glÀdjesymboler, under hvilka forntidens folk skulle kunnat tÀnka sig dem. Man kan' nÀstan tro, att kostymerna ha bevarats frÄn den verkliga festen i Persepolis.
PÄ de flesta teckningarna har mÀstaren egenhÀndigt skrifvit en förklaring öfver figurerna samt ett angifvande af den plats han ansÄg att de borde fÄ. Sedan kom kostymören, och hans inskriptioner meddela, hvilka tyger han ville att man skulle anvÀnda. DÄ somliga af dessa bestÀmmelser Àro hÄllna i tvekande form, Àr det sannolikt, att nÄgon hög funktionÀr eller kanske rent af drottningen sjÀlf tillfrÄgats om respektive detaljer och Àgt att afgöra i sista instans.
SÄ mycken möda gjorde man sig pÄ den tiden för att bereda framgÄng Ät företag af en mycket efemÀr beskaffenhet. Regeringen höll sig icke för god att blanda sig i detaljerna, de största konstnÀrer ledde tillverkandet af en mannekÀng, som hade det varit en staty af marmor eller brons. De generade sig icke för att lÀmna modeller Ät skrÀddare, maskinister och uppstoppare, och de ansÄgo sig icke utkastade frÄn sitt omrÄde, dÀrför att de sÀnkte sig till bagateller; för öfrigt sÀnkte de sig icke utan höjde bagatellen upp till sig, och deras talang göt ett sÄ vackert skimmer öfver denna, att deras för en timmes lustbarhet Àmnade dekorationer efter sekels förlopp gifva Àmne till vetenskapliga kÄserier och bereda nöje Ät de bildade.
FIOLEN.
Af BO BEBGMAN.
Jag hade gods och jag hade gÄrd och salen fullsatt af frÀnder och sköna damer, som togo vÄrd om allting med ömma hÀnder.
Men sorgen höll sig vid dörrn pÄ vakt, och det kom moln öfver solen. Jag hade Àra, jag hade makt. Nu har jag bara fiolen.
Mitt hjÀrta Àr en förpinad mans,
som söker glömska och lisa,
och nÀr jag stÀmmer min strÀng till dans
och spelar en munter visa,
sÄ lyssna gator och lyssna torg, och kjolar svÀngas och hattar, och hvarje ungdom, som haft en sorg, blir röd om kinden och skrattar.
Och det Àr gycklaren, det Àr jag, som kommer glÀdjen att frysa. Jag spelar solsken i mörka drag och mörker i dem, som lysa.
Men det tar Ànda pÄ spel och sÄng, och ingen minnes den döde. Den man, som Àrfver floln en gÄng, han Àrfver ett olycksöde.
Han mister gods och han mister gÄrd, han mister vÀnner och frÀnder och hamnar vÀl pÄ en fattigvÄrd med strÄken i magra hÀnder.
Förbannad vare den makt, som gÄr ur fyra darrande strÀngar och ger ditt inre med gamla sÄr till pris Ät pöbel och drÀngar.
VÀlsignad, evigt vÀlsignad dock
de fyra strÀngarnes gÄfva
att, som man lugnar ett barn med skrock,
fÄ hjÀrtats Ängest att sofva.
