Ord och Bild: 1899

JANE HADINGS GÄSTSPEL.

57

dessa pjeser osökt inbjödo därtill och särskildt voro hopförda på samma afton för att visa de olika sidorna af hennes begåfning. Och som hon var där, så var hon som hertiginnan i »L'étrangére» och som Claire i »Le maitre de forges» -— den sistnämndas kyska och jungfruliga fasa efter bröllopet för beröringen med en man, som hon icke älskar, tog sig, för att fortfarande välja ett exempel, precis samma uttryck som den lifserfarna hertiginnans leda i den ofvannämnda scenen i »L'étrangére». Där hade dock varit ett ypperligt tillfälle att göra något helt annat.

Men vid sidan af dessa betänkliga brister erbjöd madame Hadings spel, det erkänner jag villigt, flera stora och mäktiga förtjänster. Hennes herravälde öfver sin kropp, sina rörelser och sitt organ var beundransvärd, de lydde utan den minsta synbara ansträngning ögonblickligen alla hennes intentioner, och allt det, som man kallar skådespelarkonstens teknik, var hos henne bragt till en fulländning, som gränsade till virtuositet. Lägg så därtill en betagande yttre apparition med ett vackert, intelligent ansikte, som upplystes af ett par stora, strålande ögon, hvilka i ofta blixtsnabba öfvergångar kunde gifva det mest talande uttryck för alla själens rörelser, och hennes makt öfver åskådarne var lätt förklarlig och understundom öfven i sin fulla ordning. Det finns nämligen bara en sak som är bestämmande för en teaterprestations konstnärliga värde — illusionen, och tack vare sitt tekniska mästerskap och sitt utseende

samt därjämte en i allmänhet god uppfattning, gaf madame Hading denna illusion i de mera dämpade momenten af sitt spel så fullständigt som möjligt — ibland hela akter igenom, exempelvis tredje akten af »Le maitre de forges», som gjordes genomgående vackert och fint. När hon därför, som i »La dame aux camélias», bredde denna dämpade färgton öfver sin framställning i dess helhet, åstadkom hon ett konstnärligt resultat, hvilket i mitt tycke gjorde denna roll till hennes förnämsta. Det var både det mest personliga som hon gaf och det mest helgjutna. Särskildt högt stodo i detta afseende de sista akterna, och bara det hopplöst stilla, förunderligt gripande sätt, på hvilket hon i den fjärde bad Armand räcka henne sin hand, var mera värdt än alla hennes utbrott de andra kvällarna tillsammans. En sådan skillnad kan det vara på konst och konst.

Jag afgaf i början af denna lilla uppsats ett halft löfte att säga, till hvilken klass af stjärnor jag räknar madame Hading, men af det sagda framgår, att det icke har sig så alldeles lätt. Närmast tillhör hon väl de föränderliga, och efter att de fyra första kvällarna hafva betydligt växlat i sitt sken, var det först den sista hon lyste med en mera varaktig glans, som nådde upp till stjärnornas af första storleken, äfven om icke till de allra största.

Det är också från den kvällen — som »La dame aux camélias» —- man helst och bäst har henne i minnet.

EN NYUPPTÄCKT MALNING AF REMBRANDT

I SVERIGE.

AF KARL WÅHLIN.

REMBRANDT omtalas numera utan gensägelse såsom Hollands förnämste målare och såsom ett af de största konstnärssnillen, som någonsin funnits. Detta har långt ifrån alltid varit förhållandet. Från att hafva varit målaren på modet i Amsterdam, öfverhopad med porträttbeställningar af stadens förnäma och eleganta värld, blef han mer och mer ställd i

skuggan af den sirliga och släta småkonst, åt hvilken Hollands figurmålare och bland dem icke minst Frans Hals' många elever skattade. Från att hafva ägt ett dyrbart bo och ansenliga inkomster, blef han mer och mer utblottad, måste på gamla dagar åt sina fordringsägare afstå hvad som återstod honom af den forna prakten och slutade sina dagar i