Teknisk tidskrift

Argång 38 af TEKNISK TIDSKRIFT

ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG

ARKITEKTUR

och DEKORA-TIV KONST <Z

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I G. CLASON OCII RAGNAR ÖSTBERG

-

Utkommer första lördagen i hvarjk mÄnad

l K

Prenumerationspris inclusive porto kr. 8.00 • N:R 8 • 1 AUG. • 1908

För utrikes boende kr. 8.50

Meddelanden adresseras till Arkitekt IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 Riks 8281. Allm. 6858

BYGGNADSSÄTTET I STÄDERNA.

Ingen tid har väl medfört så stora förändringar i våra städers utseende, och härvid farit fram med större ovarsamhet och pietetslöshet än den vår tid närmast föregående. Det är ju ofta så, att en ny tid ställer sig kritisk och oförsonlig gentemot närmast föregående tiders sträfvanden och åtgöranden och bedöma dem såsom missgrepp. Men om en sådan kritik någonsin kan anses berättigad, så är det i detta fall, ty vi äro ju i tillfälle att anställa jämförelse mellan äldre och nyare stadsbilder. Ark. Westmans föredrag vid senaste arkitektmötet om »gamla svenska städer», hvilket återgafs i föregående nummer, utgör en skarp satir öfver detta ämne, ägnadt att belysa städernas senaste utvecklingshistoria. Minns den träffande replik, som han lägger i handlanden Carlssons mun: »Di kallar stan för lilla Paris, har herrn varit i Paris så herrn känner igen’ en?» Den ger i få ord ett slående uttryck för de sträfvanden, som kännetecknat våra stadssamhällens utveckling, små som stora: en önskan att imitera stora världens grannlåt och att icke se sina egna förhållanden och resurser sådana de äro. Allmänheten behöfver väckas till insikt om, hur parodiskt resultatet blir. I detta afseende ha få verkat så starkt för att i vida kretsar söka ingjuta förståelse för de synpunkter, hvilka hos fackmännen sedan länge varit förhärskande, som tysken Schultze-Naumburg i sina »Kulturarbeiten». Det ligger en gisslande ironi i de jämförande bilder, han lämnar från städernas förr och nu, och ingen skall vara så blind, att han icke . beröres häraf och ledes till eftertanke. Fastän anknutna till tyska städer, kunna de lika väl tillämpas i vårt land. Bakom dessa framställningar i populära, kraftigt verkande bilder finner man en djup förståelse för den verkliga innebörden i stadsbyggandets svåra konst. I sitt företal till den ' volym bland hans »Kulturarbeiten», som heter Städtebau, säger han: »Intet byggnadsproblem fordrar mångfaldigare | synpunkter än stadsbyggandet. Sociala, jordpolitiska och tekniska makter foga sig där till hvarandra. Frågorna , rörande hygienen blifva alltmer komplicerade, de estetiska fordringarna tränga sig ändtligen åter fram för att blifva tillgodosedda. Vill man behandla alla dessa frågor i deras ursprungliga sammanhang, så måste man beskrifva, hur en stad uppstår och under mängder af skiftande omständigheter utvecklas genom tiderna. Ämnet skulle svälla ut så att boken om stadsbyggandet skulle antaga formen af en hel encyklopedi.»

När man betänker, hvilken grundläggande betydelse • dessa frågor hafva för ett lands arkitektur i sin helhet, är det glädjande konstatera, att en dylik allvarlig syn på

problemet alltmer gör sig gällande äfven hos oss. Man går i författning om stadsplaners reviderande och f. n. är vår byggnadslagstiftning också under omarbetande.

Säkerligen skall häraf framgå mycket godt och dessa bemödanden komma att inverka på städernas utseende. Men huru goda stadsplanerna än äro, och huru förutseende byggnadsförordningarna än äro utarbetade, kan ej härigenom förebyggas det fel, som våra gatuvyer i allmänhet lida så svårt af, nämligen brist på enhetlighet. Förr i världen lärde likartade behof eller annan gemensamhetskänsla de byggande att hålla sig inom vissa gränser, medan nu våra gator ofta blifva profkartor, där enskilda tillåtas öfverbjuda hvarandra i exponerandet af sina mer eller mindre befängda infall och nycker inom byggnadskonsten. Byggnadsmyndigheternas i våra städer befogenhet att häremot ingripa är mycket begränsad, och måste andra utvägar sökas för att här komma in i en sundare riktning.

Ett vaknadt intresse för vår äldre byggnadskonst är säkerligen ett medel härtill, och har ett sådant arbete som det af ark. Westman planlagda om ett bildverk från »gamla svenska städer» en stor uppgift att fylla.

Det vore emellertid af stor betydelse om städerna själfva kunde direkt medverka till detta syfte. Hur detta kunde ske belyses i ett aktstycke, som vi nyligen haft tillfälle taga del af. Det är en skrifvelse från en af Göteborgs stads praktiska myndigheter, nämligen stadens ingemörskontor, hvari behandlas frågor rörande stadens nya planlagda områden och dessas utveckling, och hvilken är ställd till byggnadsnämnden, där den f. n. ligger under behandling. Den åsyftade delen af skrifvelsen lyder:

»Slutligen har stadens ingeniörskontor att uttrycka den varma förhoppningen, att — vare sig dess planförslag antages till utförande eller icke — staden i arkitektoniskt hänseende själf tar hand om stadsdelens viktigaste och mest exponerade partier genom att t. ex. utlysa täflingar för dessas, ofta kanske för hela kvarters bebyggande, och upplåta tomterna under villkor att dessa ritningar följas, åtminstone hvad beträffar byggnadernas yttre. Tio ä femton tusen kronor om året offrade till ett sådant ändamål är en väl så motiverad kulturutgift, som anslag till museer och musik. Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den, och dess inverkan pa vårt skönhets- och känslosinne är stort.

Det förefaller också stadens ingeniörskontor fullkomligt irrationellt, om staden å de marker den själf äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilde byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer

I

)