Teknisk tidskrift

1 8

TEKNISK TIDSKRIFT

22 Febr. 1908

Fig. 2.

Uppförts. Mycket penningar och arbete hafva nedlagts på försök att förbättra denna ugnskonstruktion. Omblandningen af godset genom ugnens rotation är nog till stor fördel, men det fördyrar ugnsanläggningen betydligt. Det är icke nog med kostnaden för rotationsanordningén, utan strömtillförseln måste ske medelst släpringar liknande dem, som användas vid vanliga elektriska generatorer, och eftersom strömstyrkan är mycket hög, blir denna anordning mycket dyrbar.

Vi komma så till den' H éroultska* ugnen (fig. 3.).-

F>g. 3-

Den liknar en Wellmansugn, 'är infordrad med magnesit och försedd med 2 kolelektroder, hvilka bägge hänga uppifrån lodrätt ned i slaggen. Den elektriska strömmen skall passera från den ena elektroden genom slaggen, vidare genom en del af järnbadet, så genom en annan del af slaggen och till den andra elektroden. Kellers ugn

Jfr. lekn. 1 idsk. Afd. för Kemi o. Bergsv. 1904, sid. 104.

är ungefär likadan. Den ursprungliga skillnaden mellan Héroults och Kellers ugnar var, att Héroult lät kolelektroderna doppa ned i slaggen, under det att Keller höll elektroderna något öfver slaggen. Nu har emellertid äfven Héroult funnit det vara bäst att hålla elektroderna några centimer öfver slaggen, så att en ljusbåge uppstår. Den erforderliga spänningen varierar allt efter slagglagrets tjocklek och elektrodernas förbränning.

Slaggen, som gör betydligt större elektriskt motstånd än järnet, upptager den största delen af energien. På så sätt finnes möjlighet att starkt upphetta slaggen; äfven mycket basisk slagg kan erhållas lättfluten, hvilket alltså möjliggör rening af järnet från fosfor och svafvel. Infodringen anfrätes naturligtvis vid slagglinien, hvarföre ugnen måste lagas efter tappningen af hvarje charge.

Fransmannen Girod har konstruerat en ugn (fig. 4) med en elektrod af vattenkyldt järn, som är inmurad i murverket under ugnsrummet och står i elektrisk förbindelse med det uppsatta godset medelst kanaler fyllda med järn.

Den andra elektroden är af kol och nedhänger uppifrån mot slaggen. När ugnen är i drift, förblifva kanalerna mellan ugnsbottnen och järnelektroden smälta närmast ugnsrummet men äro i stelnadt tillstånd invid den vattenkylda järnelektroden. Denna ugn är lättare att reglera än Héroults ugn, men ugnsbottnen med sina kanaler torde blifva svår att hålla i stånd.

Bolaget Pdektrometall har äfven helt nyligen börjat föra i marknaden en ugnstyp, uppfunnen af ingeniör Lindblad, hvilken ugn äfven är en utföringsform af de s. k. elektrodugnarna. Ugnen har endast en kolelektrod, nedhängande i eller öfver slaggen. Af patenträttsliga skäl kan jag ej nu ingå på någon närmare beskrifning. Ugnen torde emellertid blifva lättskött och väl lämpa sig för raffinering.

Elektrödugnstypen är den, som bäst lämpar sig för raffinering,' ty den har liten och lätt åtkomlig slagglinie Ugnen har för öfrigt den fördelen, att den är billig och enkel. Dess nackdel är kostnaden för elektrodförbrukningen.

Vi komma så till induktionsugnarna. Principen för dessa är, som bekant, den, att järnmassan lägges i en murad ugnsring, som omsluter ena benet af en transformator, försedd med endast primär kopparlindning, så att alltså smältbadet motsvarar sekundära lindningen vid en vanlig transformator. Eftersom smältbadet utgör endast ett lindningshvarf, kommer strömstyrkan i badet att blifva så många gånger större än i primärlindningen, sonVmotsvarar denna lindnings hvarfantal.

I elektriskt afseende har en stor svårighet förefunnits vid de tidigare konstruktionerna, nämligen den stora fasförskjutningen, som gjort, att verkningsgraden blifvit dålig, maskineriet dyrbart och större ugnar hafva icke kunnat drifvas.

Man kan för dessa ugnar deducera fram följande approximativt riktiga ekvation