Sida 426
I IO
TEKNISK TIDSKRIET
understiger den ursprunliga saften i betan, således att så att säga en nästan fullständig förträngning af sockersaft genom vattnet ägt rum. Att ur en beta med 16 % socker erhålla en betsaft af 14 — 15 % sockerhalt är numera ej längre något konststycke. Villkoren härför äro : ren, välskuren snitsel, hög temperetur på så många diffusörer som möjligt samt lugnt, jämnt arbete.
För att emellertid rätt kunna fatta skillnaden emellan de båda hittills beskrifna metoderna, press- och diffusionsmetoden, måste vi se något tillbaka på beskaffenheten af den betsaft, som i båda fallen erhålles, äfvensom klargöra, hvad som är högsta önskemålet vid saftvinningen.
Vi hafva hittills betraktat betsaft endast såsom varande en lösning af socker i vatten. Det är den ju också i hufvudsak, men dessutom innehåller den i löst form en stor mängd ämnen af dels oorganisk dels organisk natur, dels kristalliska dels kolloida. Sådana ämnen äro: alkalier, mest i form af klorider eller förenade med organiska syror: oxalsyra, citronsyra, bernstenssyra. Vidare kväfvefria organiska ämnen af pektingruppen : pektos, pektin, metapektin, dextrin, samt af kväfvehaltiga amider, amidosyror samt flera sorters albuminämnen.
Man uttrycker förhållandet mellan socker och öfriga i betsaften lösta ämnen i renhetsgrader, så att 100 grader renhet betyder ren sockerlösning i vatten, oafsedt utspädningsgraden, och t. ex. 85° renhet, betyder 85 delar socker och 1 5 delar föroreningar. Genom utspädning eller indunstning förändras alltså icke en sockerlösnings renhetsgrad.
Idealet för en saftvinningsmetod vore nu detta: högsta möjliga utbyte af socker ur betan med kvarlämnande af största möjliga mängd af ofvan uppräknade skadliga föroreningar. Skälet, hvarför man önskar slippa föroreningarna, af tyskarna kalladt »nichtzucker», är att vid saftens vidare behandling i fabrikationen, därvid den slutligen ihopkokas, så att en kristallisation af socker uppstår, dessa ämnen äro mycket skadliga. Visserligen aflägsnas en del under saftreningen, men större delen kvarstannar i moderluten, förhindrande en fullständig utkristallisation. Man brukar räkna, att en del nichtzucker förhindrar dubbla mängden socker att kristallisera. Tillsammans med detta socker och lämplig mängd vatten bilda då dessa ämnen den mindre värderika, illasmakande affallsprodukt, som kallas melass. Sockret, som utgör cirka 50 % af melassen, har naturligtvis ett betydligt mindre värde än det, som erhålles kristalliseradt. Till en god ledning af fabrikationen hör alltså att få så litet melass som möjligt eller med andra ord så litet föroreningar, så hög renhetsgrad i betsaften som möjligt, och härvid göres själfva den grundläggande början vid saftvinningen.
Betrakta vi nu först pressmetoden ut denna synpunkt, sa minnas vi, att vid densamma hvarje cell måste sönderrifvas. Saften träder sålunda fritt ut, innehållande såväl sockret som föroreningarna, pressaftens renhetsgrad blir densamma som betsaftens i cellerna.
Vid diffusionsmetoden är förhållandet ett annat. Visserligen sönderrifves äfven här en mängd celler vid betornas sönderskärning. Man har beräknat, att vid 2 mm. tjock snitsel 1/40 och vid 4 mm. 1/20 af alla celler öppnas. Saften i dessa celler sköljes naturligtvis ut liksom i pressaften. Men vid allra största delen af cellerna, som ej mekaniskt öppnas, inträder ju osmosprocessen. Som bekant är det ju endast de kristalliska ämnena, som ha
29 Aug. 19
förmågan af dialysosmos eller membrandiffusion, under c att de kolloida ej på detta sätt låta sig urlakas. Till kristalliska höra ju först och främst socker, därnäst a oorganiska lösliga salter, hufvudsakligen kali- och natrc salter, vidare amiderna.
Till de kolloida, ej dialyserbara ämnena, höra pek ner och proteinämnen. Att därför genom diffusionen sk erhållas en betsaft, betydligt renare från pektiner och , buminer, är påtagligt. Betydelsen häraf för utbytet af sc ker i kristallinisk form är nyss ådagalagd. Helt fri fr dessa ämnen blir dilifusionssaften dock ej, ty dels medfi jer ju cellinnehållet i de sönderrifna cellerna, dels h erfarenheten visat, att vid blandade lösningar de kolloi ämnena äfven deltaga i diffunderingen. Slutresultatet i att högst hälften af ofvannämnda skadliga ämnen kv; stanna i snitseln, men äfven med detta är mycket vunn< Den vid diffusionsförfarandet erhållna återstoden, själf växtmassan, innehåller som sagt endast ett par tiondedel af socker på betvikten räknadt, dessutom en del vid d fusionen ej utlakade beståndsdelar, i öfrigt växtmassa, o lulosa och vatten. Denna urlakade snitsel är ett utmär kreatursfoder, hvars enda olägenhet är dess stora vattenha En diffusör med urlakad snitsel, färdig att tömmas, innehåll ursprungligen på betvikten räknadt, förutom 100 % vatte som själfmant bortrinner, 100 % mycket vattenhaltig sn sel, hvars torrsubstans är ej mer än 6 % . Snitseln und(
Fig. 7. Snitselpress.
kastas en lindrig pressning, hvarvid ytterligare vatten u pressas, och torrsubstansen höjes till 8 — 10 — 12 %. Skal snitseln, som i utlandet ofta sker, torkas, så lägges mei vikt vid pressningen, så att torrsubstansen stiger till 15- 18 % . Det bortgående pressvattnet innehåller utom e ringa mängd socker rätt mycket näringsvärde af organis •substans.
Då sockerbetans värdefulla beståndsdelar alltså me diftusionsmetoden blifvit på bästa sätt tillvaratagna, arbefi i sig själf är snyggt, renligt och fordrar föga handkra äfven vid en afverkning af tusentals ton pr dygn, så kund man knappast vänta, att oafsedt smärre detaljförbättringE något verkligt nytt uppslag på detta område vore att väntä Diffusionsmetoden har äfven fullständigt suveränt härskt ända från 70-talet, då den hastigt gjorde slut på pres:| metoden, och till inpå de senaste åren. Det uppfinnare arbete, som föregått framträdandet af de allra modernast!
Källa: Internet Archive ·
