Sida 427
KEMI OCH BERGSVETENSKAP
I I I
«
\ Aug. 1908
?toderna, hvartill vi nu komma, har egentligen bestått i afvan att ännu mer förenkla arbetet genom att utföra la urlakningsprocessen i ett kärl, s. k. enspännare, i
Fig. 8. Enspännare (Steffen).
illet för den kedja af skilda diffusörer som nu finnes, et fordras onekligen mycken påpasslighet för att alltid i ventilerna rätt ställda, så att saften går sin rätta väg :h får den temperatur man önskar, med andra ord, man för ett godt arbete i hög grad beroende af arbetarens, :n s. k. batterichefens, skicklighet, påpasslighet och goda lja. Ett annat önskemål är att minska den utspädning saften, som vid dififusionen ej kan undvikas. Den ut- 3r dock numera sällan öfver 10 — 20 % af saftmängden, att mycket är härvid ej att vinna. Vidare har man >kt undvika en annan olägenhet, nämligen det afloppsitten, som vid dififusionen såväl som vid betmassans lagtig uppstår. Som nyss nämndes bortrinner, när en difsör med urlakad snitsel öppnas, först och främst en ittenmängd af c:a 1 00 % af betvikten. Detta vatten nehåller något socker, 0,05 — 0,2 °a , äfvensom en del itrester och organiska substanser, och det är förenadt ed ganska stora svårigheter och kostnader att rena det ., att det ej öfvergår till jäsning, sprider dålig lukt eller jes är till obehag för omgifningen. Med detta förenas ittnet ur snitselpressarna, som är ännu mer uppblandadt ed växttrådar och diverse lösta eller suspenderade orgaska ämnen. Enklaste sättet att undvika detta afloppsitten är att på nytt använda det till urlakning af ny ängd betor. Detta har dock sina svårigheter, mest på und af att jäsningar lätt uppstå i dessa tunna lösningar diverse ämnen, hvarigenom saftens renhet nedsättes. roblemet att återvinna afloppsvattnet vid vanlig dififusion an att skada diffusionssaftens renhet påstås dock vara •st vid åtskilliga tyska fabriker oberoende af hvarandra, ph patent härpå äro uttagna eller åtminstone anmälda, letoderna gå ut på att hålla vattnet hett för att motverka ^adliga bakterier samt att lämna tillfälle åt den medckta cellsubstansen att afsätta sig.
Någon vidare utbredning har dock ingen af dessa letoder ännu tillvunnit sig, utan tyckas de ännu till stor el befinna sig på experimentstadiet. Sedan man kommit : 11 insikt om nyttan af en hastig och kraftig uppvärmning [ t snitseln genast i början af dififusionsbatteriet, har en ( ansman, Naudet, utnyttjat denna idé sålunda, att han uppfäller en stor förvärmare i törening med en centrifugalump vid sidan af batteriet, som kan förenas med hvilken
|
#
k .
som helst af dififusörerna. Vid beskickning af en ny diffusör bringas saften genom centrifugalpumpen att cirkulera genom denna diffusör och förvärmaren, hvarigenom hastig uppvärmning af snitseln ernås. Ett par varianter på denna idé äro patenterade af tyska uppfinnare. Fördelen häraf är mindre afdrag, d. v. s. tjockare saft, samt högre renhet, genom att albuminerna bringas att koagulera i snitseln, samt sist men icke minst dödandet af alla bakterier. Det är först på senare tid man kommit till insikt om, att sockerförluster genom bakterier i dififusionsbatteriet kunna uppstå. Med jorden, hvari betorna vuxit, införes, hur omsorgsfullt tvättningen af betorna än utföres, massor af bakterier af olika slag. De flesta bakterier, såväl aeroba som anaeroba ha sitt optimum vid c:a 30°, men kunna verka ända upp till 50° och blifva alltså snart oskadliga. Men dessutom finnas några arter, s. k. Thermophiler, som äro som verksammast vid 65° och först vid 8o° upphöra att lefva.
Att någon märkbar sockerförstöring genom dessa bakteriers verksamhet äger rum, bestrides af många vetenskapsmän med samma energi, hvarmed det förfäktas af andra. Sanningen torde ligga i, att vid en väl ledd diffusion med hastig uppvärmning samt rena betor dessa förluster ligga inom försöksfelens gränser, d. v. s. 0,1 — 0,3 % af betvikten, men kunna i ogynnsamma fall också stiga till 0,5 — 1,5 %.
En egendomlig variation af dififusionsmetoden är den Hyros-Rakska s. k. pressdififusionen. Systemet består af ett batteri diffusörer med inbyggda snitselpressar. Betsnitseln urlakas enligt samma princip som vid dififusionen,
Fig. 9. Schema för Hyros-Rak’s pressdiffusionsmetod.
eller så, att den tunnare saften uttränger den tjockare, men samtidigt pressas snitseln, omväxlande med att den far suga i sig allt tunnare och tunnare saft, hvarigenom urlakningen naturligtvis blir kraftigare. I motsats till dififusionen, där en sats snitsel förblifver i diffusören från början, tills den är urlakad, arbetas här snitseln fram genom alla kärlen omväxlande uppifrån och ned och nedifrån och upp. Ifyllningen sker alltså alltid i samma kärl och likaså urtagningen. Fördelarna med denna metod lära enligt uppfinnarens uppgifter vara; »1) fullständig urlakning utan förtunning at saften, 2) den urlakade snitseln har vid framkomsten ur den sista pressdiffusören en hög torrsubstans intill 2 5 % , hvarigenom torkningen underlättas, 3) intet atloppsvatten erhållas, intet socker går sålunda den vägen förloradt.»
I
Källa: Internet Archive ·
