Ord och Bild: 1899

lätt rolen af detektiv, som tar miste på person. Lifvets kampmärken kunna lätt misstydas såsom naturens svaghetsmärken, och i synnerhet blir svårigheten till en del till omöjlighet, när det gäller ett försök till teckning af de lefvande personligheternas psykologi med ledning af hvad de skrifvit.

Faran vid att tolka de ännu lefvande kan egentligen ej öfvervinnas. Man står ju själf så nära, man är ju själf tidens barn, och det är blott historiens och eftervärldens förlossande ord som kan förkunna den afgörande domen. Det är inför sådana betänkligheter man känner sig tveksam, när man vill teckna konturerna af en så rik diktarbegåfning som Carl Snoilskys.

Hvad Snoilsky beträffar, äro både mångsidigheten och enheten i hans natur lätta att skönja men alldeles icke lätta att uttrycka. Hans öfverlägsenhet öfver sin ungdoms samtida märkte allmänheten genast. För Snoilskys ryktbarhet inom Sveriges gränser i närvarande stund behöfver här icke närmare redogöras. Som två af hans diktnings rättigheter till hyllning upptäckte också samma allmänhet strax både den starka lifsförnimmelsen och den eminenta förmågan att karakterisera. Det var eljes, både med afseende på vilja och starkt uttryckt känsla, en ganska lam och slapp period han som ung man tillhörde, men 1860-talets början och midt var dock ingalunda någon reaktionens epok utan snarare en afmattningens och tråkighetens tid, där tjugoåringarna sysselsatte sig med kriget och politiken som med ett slags känslobackanal. För öfrigt diktade man idyller och elegier, af hvilka vissa verkligen, enligt fru Lenngrens uttryck, bräkte. Bland de tjugoåriga skaldenamn, som då firade sin morgonrodnad och soluppgång, blänkte i främsta rummet Björck, Klockhoff, Wirsén, Bäckström, Nyblom, Fjalar, och för öfrigt sjöng man i Nyboms och Talis Qualis' kretsar frihetens idéer med en viss idealistisk bråkighet, som Snoilsky själf bäst karaktäriserat i sonetten Svenskhet, där han tillropar den förfinade:

Väl i ditt land du älskar, som jag märker, ett slags fantastiskt frihetsideal, men du skall älska skog och berg och dal.

Äfven Snoilskys allra första period öfversvallar af naiv fordran på lifvets lycka och kampens lycka; han lefver ännu i en starkt mångskiftande intrycksvärld, där ögonblickskänslan är förhärskande, men konturerna äro bestämdare än hans samtidas. Som tjugoåring döper han 1861 sin första diktsamling Små dikter med namnet Sven Tröst — året förut har han blifvit student, och redan året efter dessa första lärospån är han färdig med Orchidéer, som vittna om en häpnadsväckande mogenhet och en formens trollkonst, för hvilken intet är för svårt, helst om man erinrar sig periodens små resurser i fråga om diktion. Hans näst följande produktion, hvilken omfattar sådana politiska harmdikter som På Polens graf och slutligen krönes med de Italienska bilderna 1865, växlar mellan en sådan mild blidhet som Jultankar i Rom och ett missnöje med världen såsom ett hemvist för slafveriet, medan den borde vara den unga kraftens och frihetens skönhetshem. Uttryck för denna revolutionära och titaniska ungdomseld äro den allbekanta Inledningssången och Neros gyllene hus. Härmed kan Snoilskys egentliga Sturm- und Drang-period anses afslutad, ty med Sonetterna, utgifna 1871, framskymtar redan en annan stämning, en sofrande tanke, ett utmanande gif akt att icke flyta bort i stämningarnas innehållstomhet och idélöshet, om än äfven de innehålla samma glödande protest mot allt gammalt och föråldradt, som fordom utgjorde