Ord och Bild: 1899

världserfarenhet någon gång kanske till och med lyckats lägga en dämpare på hans glöd. Denna själfgranskning, som tilltar ju äldre man blir, får man kanske antaga att han fruktar. Ty hvad han menar med en diktare och hvad han, när han är bäst, själf är som diktare, har han förkunnat i orden om Michel Angelo:

Han var ej blott snille, som såg och förstod, men kännande hjärta och brinnande blod.

Och om konstens uppgift därsammastädes:

Med mejsel och pensel, med lyra och dikt har konsten sin heliga medborgarplikt.

Det är kanske ej heller omöjligt att med ledning af hans dikter inrapportera, hvar hans diktnings fiende lurar, hvar faran för hans diktkonst ligger. Den består i lifvets lycka och lugn, och i en af sina senaste dikter, som man kunde kalla en dikt, som ej blef af, har han tecknat en scen på Sandhamn, där han sitter med pennan i hand men afbrytes af dottern:

På kindens ros en kyss, en eftertrycklig, och ännu en — och sist en till på köpet, men hela dikten stannade i stöpet och vardt till detta enda: jag är lycklig.

Snoilsky är icke ren, lugn lyriker — han är dityrambiker. Ja, äfven när han segrar öfver formen, är han en kampens man, och hans lärda njutning öfver la difficulté vaincue, hans njutning af att skrifva målande prosa kommer honom ibland att glömma, att själfva den rytmiska och rimmade formen fordrar något af lätthet och dröm.

Någon gång ville man då borttaga rimmen och metern och förvandla stycket till ett bijouterie à la Jacobsen, och det skulle med en sådan kostymförändring — tror man — bli en högtid för både öra och — öga. Förmågan att karaktärisera med ord är alltid en farlig gåfva för en diktare — en god fés skänk, som kan af en illvillig bortbytas eller förfuskas —, och under det mödosamma arbetet att samla intrycken förtätas lätt naturens enklaste utbrott af lyrisk kraft till en prosaberäkning af detaljernas inordnande till ett könstrikt helt — väfvarens rädsla för att mönstret skall sakna en ruta eller en träd komma i olag.

Men är detta hans finsmakeris afvig-sida och hans artistiska formkänslas fara, kan samma behof af plastisk åskådlighet och klassisk harmoni sägas vara just hans skaldegenius' egendomlighet och storhet. Hvad innebär nämligen frånvaron af den lyriska vekheten, objek-tiveringslusten hos honom? Den betyder hans böjelse att vara ett helt, sig själf i hvarje punkt. Man måste i dikterna själfva söka den närmare motiveringen till åtskilligt af hvad här skall sägas, då alltför många citat af utrymmesskäl äro omöjliga. Att en sådan lust finnes är lätt att påvisa. Äfven i strömfloden af den starkaste indignation talar diktaren sällan i eget namn — undantagen finnas i ungdomsdikterna och sonetterna och skola här nedan vidröras —, hans känsla söker sig gärna en ram, till exempel en fabel, som bakgrund för att försinnliga och symbolisera känslan — med andra ord: den indirekta formen för hans personliga intryck är den förhärskande. I På Polens graf visar han oss sin indignation i de starkaste ord, och den indirekta formen framträder här under antagandet, att Europa en gång blefve fritt och lyckligt, men, säger Snoilsky, om ock så skedde, skall all förtröstan dö vid minnet af, att detta våldsdåd en gång kunnat ske och att hela Europa med korslagda armar sett på. Meningen är naturligtvis: jag har kännt något af min förtröstan på rättvisa och världsstyrelse dö. I en sorgedikt öfver Danmark får storken, som går