Ord och Bild: 1899

att mot mycket lågt pris köpa bergsmännens koppar. Priset fick dock icke understiga 150 daler pr skeppund. Enligt kontraktet skulle kopparkompaniet för hvarje skeppund erlägga en afgift af 50 daler till kronan; dessutom var kompaniet förbundet att erlägga 60 daler i tull för hvarje skeppund bergsvikt. Kompaniet ägde äfven myntfrihet mot en viss afgift. Denna för bergsmännen synnerligen tyngande förordning synes dock icke hafva medfört de fördelar för kronan, som man tänkt sig, ty redan 1638 upplöstes kompaniet. I stället stadgades nu, och detta pä bergsmännens egen begäran för att bli befriade från kompaniet, att de förutom afraden skulle erlägga hvart fjärde skeppund af all koppar, som tillverkades af malmen från storgrufvan.

För rening eller gärning af kopparen byggdes vid Säters kungsgård år 1619 en garhytta, hvilken var den första i sitt slag i Sverige. På 1640-talet anlades ett nytt garverk i Avesta, och där garades sedan Falukopparen i öfver 200 år, eller ända till år 1862, då en garhytta byggdes i Falun. År 1633 inrättades kopparvågen i Falun, där all tillverkad koppar hädanefter skulle vägas. Vid vägningen räknades efter s. k. bergsvikt, som var mindre än metallvikten, enligt den beräkningsgrund, att så mycket afdrogs från den verkliga vikten, som beräknades bortgå vid garningen i Avesta. Under drottning Kristina skedde en anmärkningsvärd förändring, då handelsplatsen Falun fick stadsprivilegier. Staden och grufvan äro dock i administrativt hänseende åtskilda, och de af Gustaf Adolf utfärdade bergsartiklarne förblifva utan nämnvärda förändringar gällande.

I midten af 1600-talet var kopparbruket i sin högsta blomstring. I ett bref af år 1641 säger också drottning Kristina, att »Riksens lycka till stor del står och beror på Kopparberget». Och om kronans stora inkomster af grufvan kan man få en föreställning, då vi nämna, att t. ex. år 1651 betalade den rike bergsmannen Anton Trotzig för sin del ej mindre än 299 skeppund i afrad till kronan, hvilket motsvarar ett värde af omkring 8000 riksdaler. Huru Falun och grufvan med sina rostugnar och sin roströk såg ut för omkring 300 år sedan, kan man se af den målande beskrifning, som gifves i »Anders Hesselii tankar om Falun den 26 oktober 1738», så lydande:

»Då först min ögon såg vårt mer än mörka Falu, Där malmen hoptals låg, och fördes bort till salu, Där råströks mörka dam så fyller luften opp, Att ganska ofta man ej kan se solens lopp, Där eld och svafvel ses hvar enda dag och timma Lik stora ljus och blåss i mörkret glimma, Där man på gatan kan om dagen vilse gå Och ej sitt eget hus för mörker hitta på, Där skrik och rop man hör förutan återvända Och allestäds ser ut, som allt skall få en ända Ty knall och grufligt fall där fylla öron opp, Att man i örat väl behöfver ha en stopp, Då tänkte jag så här, ho äga här sitt näste, Mån’ ugglor, Bergatroll och drakar ä de fleste?»

I midten och slutet af 1600-talet inträffade flere ras vid grufvan, af hvilka det sista 1687 var så stort, att det hotade att alldeles ödelägga grufvan. Genom oförsiktig brytning hade nämligen gruffältet på en betydlig sträcka så underminerats, att marken, som genom brytningen bildade liksom ett tak öfver de underliggande schakten och rummen, till slut icke förmådde uppbära de ofvanpå liggande malmmassorna, utan alltsammans störtade ned i djupet. Härigenom bildades ett ofantligt svalg ned i jorden, som ännu i dag benämnes »stora stöten». Efter det första raset har stöden genom flere smärre ras i kanterna så småningom ökats, så att den nu upptager en areal af 12 tunnland. Dess största djup är 70 meter. Genom raset sönderslogos pumpar och konstbyggnader, så att grufvan började fyllas med